|
|
|||
|
Även om jag var sjuk så gick killarna ut på en promenad igår i det härliga vädret. Vi har fått flera decimeter snö under torsdag och fredag så nu är det ett vinterlandskap igen. Solen sken och det var nästan tio grader kallt. Alexander som inte stuckit ut näsan på en vecka var jätteglad över att få komma ut men tyckte fort att snön blev jobbig. Det var mycket bättre att vara ute och bli buren av pappa!
Det är kul att peta ner snön ur träden på gården!
Vårat charmtroll <3
Hej hej mamma! Precis när Alexander blev frisk så var det min tur att bli sjuk. Han är feberfri och har börjat återfå aptiten men är fortfarande rosslig i luftrören. Det blir i alla fall dagis i morgon för han är pigg och uttråkad och behöver komma ut och leka med sina kompisar igen. Själv är jag dunderförkyld. Det började i fredags när jag var hemma med Alexander och på kvällen låga jag nerbäddad med feberfrossa. På lördag var jag lite bättre men stannade inne när killarna gick ut och njöt av solen och den gnistrande snön (det är faktiskt riktigt vackert nu efter snökaoset i slutet av veckan) men det hjäpte tydligen inte för idag blev jag sämre igen. Trots att Alexander och jag sov från tio igår kväll till halv nio i morse utan att vakna en enda gång. Inte ens en nattvälling bad han om. Jag tyvärr inte känt att nattsömnen gav någon positiv effekt så har inte orkat göra så mycket alls idag. Bara legat i sängen, lagat lite mat och legat på golvet i Alexanders rum och lagt pussel och lego. Skönt att han var på ett ganska pyssligt humör idag för jag orkade inte röja runt med honom. Nu hoppas jag bara att den här febern och förkylningen ger med sig. Det r jobbigt att vara sjuk och ta hand om en rastlös liten vilding. Dean åker tre dagar till Barcelona i morgon så då blir vi ensamma till sent på onsdag kväll. Om jag blir sjukare så blir det jobbigt. Håll tummarna för att bacillerna är på väg bort! Alexander sover dåligt nu när han är sjuk. Igår natt låg han och kved i sängen och Dean kom upp i sovrummet för att hjälpa till att trösta honom. Men när han lade sin arm under Alexanders huvud blev Pluppen inte alls nöjd. I samma ögonblick som han drämmer till Deans arm för att han ska ta bort den så säger han också ett argt ”fuck”. Jag var lite sömndrucken och tänkte först att han sa ”bort” men insåg nästan direkt vad han sagt. Dean började tokskratta och det visade sig att det hade varit lite komplicerat att sätta upp en rullgardin tidigare på dagen och då hade han tagit till ordet som genast hade upprepats av Alexander. Man måste vakta sin tunga nu när vartenda ord och uttryck fastnar. Vi får hoppas att han glömmer just det ordet snabbt… Det passar inte hans fina lilla mun. Vi hade äntligen börjat hoppas på att våren var i antågande när det började vräka ner snö igår. Det tog mig 75 minuter hem från jobbet och många bilar stod bara och spann på den snötäckta isen på vägbanan. I morse när Dean skulle åka till jobbet var det så halt så att han inte fick ut bilen från parkeringen. Det går nästan inga bussar i hela Stockholm men Dean hade en enorm tur och lyckades komma ombord på en av de få som gick. Jag och Alexander stannade dock inne eftersom han fortfarande är snorig och jag har själv blivit dunderförkyld. Hoppas att Dean tar sig hem ikväll bara. Det finns ingen garanti för det… Ändå verkar det som att Ekerö klarat sig bra, det går inga bussar alls i till exempel Nacka, Sollentuna och Södertälje läste jag på SLs hemsida. Pluppin och jag har lekt lite på förmiddagen och tagit en lång dusch. Nu har han sovit i två timmar och jag har jobbat. Snart vaknar han nog och det är dags för lunch och gos. Lite dans til hans favoritmusik också. Han älskar att dansa och pekar på datorn och säger ”musik” för att vi ska sätta igång hans spellista. Lilla mamma säger Alexander. Undrar var han har hört det? Det låter mysigt i alla fall… Alexander är fortfarande dålig så igår var Dean hemma och idag var det min tur. Igår tänkte vi att han nog skulle kunna gå på dagis idag men när vi vaknade i morse så var han väldigt ledsen och ynklig så han fick stanna hemma en dag till. Vi var ändå rätt säkra på att det här skulle bli sista dagen eftersom han inte har haft feber sedan natten till måndag men han har bara ätit frukt på hela dagen och knappt druckit något och nu i kväll var han väldigt lös i magen så det blir en hemmadag för Dean med honom i morgon igen. Jag har både marknadskonferens och en röstpåläggning på en film som jag måste göra för att klara leveransdatum till TV kanalen så det går inte att vara hemma imorgon. Det blir svårt på torsdag förmiddag också då jag har min dragning på marknadskonferensen. Vi resonerar som så att den som har externa åtaganden får gå till jobbet och den andra stannar hemma, och om ingen har externa åtaganden så får vi dela på det så gott det går. Även om det aldrig är passande att VABa så är det ändå lite mysigt. Det blir kvalitetstid som man sällan får tillsammans annars. Idag har vi myst jättemycket och haft det lungt och skönt. Ingen av oss har kommit ur myskläderna. Alexander som alltid är så livlig har velat sitta mycket i mitt knä och titta på TV och lyssna på sin barnmusik på Spotify. Han somnade i mitt knä mitt på dagen och när han skulle sova för natten satt han länge och bara kramades och lyssnade på sin spellista innan vi gick upp till sovrummet där han somnade nästan direkt. Nu ligger han där uppe och gnyr lite och Dean har gått upp för att få honom att somna om igen. Jag ska snart gå och lägga mig så att jag kan ligga och lukta på honom och hålla i hans lilla hand en stund innan jag somnar. Det blir en tidig morgon imorgon, jag måste hinna med allt jag kommer att missa om det blir VAB på fredag igen. Alexander säger nej till allt. Egentligen menar han inte alltid nej men vad man än frågar om han vill göra så säger han nej. Det är lika olika mycket energi i hans nej men det är bara nej. Det verkar som om han upptäckt kraften i att få bestämma själv och allt som vi föreslår är inte det han vill göra. Om han ändå måste (som att ta på sig pyjamas som han egentligen gillar) så är det inga större problem. När man bara lirkar lite så att han kommer igång med saken i fråga så går det bra. Det gäller bara att inte fråga om man inte vill ha ett nej. Han är inte särskilt mycket trotsigare än vanligt men från att han svarat ja eller nej på våra frågor utifrån vad han tyckte så svarar han nu nej 90% av gångerna. Hoppas att det går över snart för det är svårt att läsa hans tankar. I just hans fall så betyder faktiskt nej faktiskt inte ett absolut nej i många situationer. Både Alexander och mormor är sjuka. Alexander har haft feber i två dagar och först trodde vi bara att det var en reaktion på vaccinationen han fick på BVC för sköterskan sa att han kunde få en feberreaktion 1-2 veckor efteråt. Tyvärr visade det sig nog att det är något annat för nu är febern riktigt hög och mormor är också illamående och lite febrig. Till råga på allt snubblade Alexander på sin tågbana idag och föll illa mot sin lilla stol. Blodet sprutade ur munnen och nu har han en rejäl fläskläpp och sår i tandköttet. Den lilla stackaren var helt hysterisk men det gick ändå över rätt så snabbt och nu i kväll var han ok även om han är blå och svullen. Han har börjat äta igen och vi har fått i honom både kyckling med ris och lite smörgås idag. Jag tror dock att det blir VAB i morgon för han är fortfarande febrig. Eftersom jag skrev för några dagar sedan att Alexander inte kan säga sitt namn så började han så klart genast med det. – Så här kan vi ju inte ha det, tänkte han! När vi satt hos frisören i torsdags och väntade på vår tur så fanns där en stor spegel. Han pekade först på mig i den och sa mamma och sedan pekade han på sig själv och jag frågade vem det var. ”-Sanni” säger han då plötsligt. Sedan har det bara rullat på. Ibland är det Sanni, ibland Sande och ibland bara Sand men det är helt klart en början på resan mot att säga Alexander. Alexander har sett lite lurvig ut på sista tiden så det var hög tid att klippa honom igen. Jag bokade tid nu när mamma var här så att vi skulle kunna vara två med honom och det var ett av mina bättre beslut. Förra gången vi klippte honom gick det ju så bra men den här gången var han inte alls på humär. Han hade sovit för lite på dagen och var ganska gnällig. När det var hans tur så ville han inte tvätta håret, han ville inte ha skynke och han ville inte att frissan skulle komma i närheten av honom med saxen. Vi lyckades avleda hans uppmärksamhet lite och hon kunde börja klippa i hans hår (utan att blöta det) och det gick bra en liten stund. Eftersom han vägrade han skynke började det ganska snart att stickas på honom så resten av klippningen blev spännande. Ena sidan klippte hon när han stod och hängde i mitt ena ben. Baksidan på huvudet klippte hon när jag höll honom och han försökte borra in sitt huvud i min hals. Sedan fick vi ta av honom tröjan som var full med stickigt hår och göra ett försök att fortsätta. Mitt i allt ihop försökte jag få honom att inte gråta eller skrika eftersom jag vet hur irriterad jag själv skulle bli om någon kom med ett bråkigt barn när jag satt hos frisören. Det är ju lyxig egentid som man inte vill ha störd. Efter lite mutor med kakor lyckades hon klippa till det sista och han blev riktigt fin faktiskt. Hon gjorde ett oerhört bra jobb utifrån de förutsättningar hon fick! Att ta bort nackhåret med trimmern fick vi hoppa över men det gjorde inte så mycket. Först några bilder från före klippningen eftersom jag inte riktigt haft tid att ladda upp bilder på sistone.
Så här fin är han nu!
Jag fick samma känsla som förra gången vi klippte honom, att han plötsligt blev så stor. Stor och fiiin! Jag och Dean satt och smusslade med en chokladask i soffan förra helgen men vi var inte diskreta nog. När Alexander hade upptäckt asken så var det inte så mycket annat att göra än att låta honom också smaka. Så här glad blev han då:
Han börjar bli så stor att det är svårt att hålla saker undan från honom. Om man inte vill att han ska äta något som vi vill äta så finns det bara en sak att göra, vänta tills han gått och lagt sig. Å andra sidan finns det värre saker man kan ge ett barn än mörk choklad. Vi har inte get honom vanligt godis, saft eller läsk än så det försöker vi vänta med så länge det går. Jag är inte så orolig för att ge honom socker men det känns onödigt att ge honom något han inte bett om än. Det här med sockerchock har vi inte sett några symptom på än ens när han fått glass eller kakor, han verkar inte så känslig för socker vilket är skönt. Kanske är det för att vi inte håller honom borta från socker utan ger honom yoghurt, vitt bröd och annat som ingår i vår kost så att det inte blir en så stor omställning för hans kropp när han får någon godsak? Förra helgen var Nina, Fredrik och Vilma här och hälsade på. Det var jättelänge sedan vi sågs och lilla Vilma hade blivit så stor.
Vilma tyckte om Alexanders traktor.
Stora tjejen som är så väldigt lik båda sina föräldrar.
Alexander lånade glatt ut sin älskade traktor eftersom han fick låna en rolig telefon av Vilma. Det blev en lång fikaeftermiddag. Det var alldeles för länge sedan vi sågs så det här måste vi göra oftare! Alexanders favoritprogram sedan ett par månader är ”Fåret Shaun” som handlar om ett påhittigt får som ställer till med bus på gården hela tiden. Jag och Dean är glada att han fastnar just för det för vi tycker också att det är bra. Dean brukar ta fram sin telefon när vi vaknar på lördagar och söndagar och så tittar vi på Shaun på SVT play i sängen. Alexander dansar till musiken i början och slutet och sitter som klistrad medan det pågår.
Shaun – hela familjens favorit! Ett annat populärt program här hemma är ”Minuscule” som handlar om små tecknade kryp som i varje kort avsnitt försöker göra något svårt/omöjligt . Karaktärerna/insekterna i ”Småkryp” (som serien tydligen heter på svenska) är skapade i 3 D med hjälp av datorn medan miljön är verklig.
Det var länge sedan vi tittade på Teletubbies nu. Vi har inte packat upp DVD spelaren än så det är ett par månader sedan och det tackar vi för. Alexander älskade bebis-solen i Teletubbies men jag var oerhört less på att höra dem upprepa saker i all oändlighet med sina irriterade röster så det är skönt att ha sluppit dem ett tag nu. Det känns som att han börjar bli för stor för dem nu också så det är skönt att han tycker om program som vi kan titta på tillsammans istället. Jag undrar när Alexander ska börja säga sitt namn. Jag märkte idag på dagis att han sa namnen på de andra barnen och när jag klädde på honom för att gå hem så pekade han på flera andra barns skåp och sa deras namn (de har bilder på skåpen så att han vet vems som är vems). Vi pratade om det nu ikväll och igår hade en dagisfröken sagt till Dean att Alexander pratar mycket och hon var imponead över att han även kunde namnen på barnen i den andra gruppen. Egentligen är det inte så konstigt att han börjar säga namn för han pratar ju så mycket nu men det var liksom en ny milstolpe, att han börjar kunna relatera till andra på det sättet och visa så mycket intresse för andra. Sitt eget namn säger han aldrig men det beror nog på att det är så långt och krångligt. Inga andra barn på dagis har ett sådant namn. De heter saker som Albin, Alva, Maria, Harry, Sammy osv. Dessutom har han väl inget behov av att kunna sitt namn, han kallar sig ju för hjärtat (som jag säger allt som oftast). Det var mycket beröm på dagis idag. Först sa en fröken att han är så duktig på att dansa och dansar varje gång de sätter på musik. Sen satt vi och la lite pusselbitar och Alexander började räkna dem. Han börjar med ett, väntar på att jag ska säga två och tre, sen säger han fyra, jag säger fem, sex, sju och han avslutar med åtta, nio, tio. Det hade de tydligen inte sett honom göra på dagis tidigare och tyckte att han var jätteduktig. Sedan kom föreståndaren som jag aldrig hade träffat och presenterade sig. Hon berättade att hon kom ihåg Dean från när de skolade in (man kunde se på henne att hon hade ett väldigt gott öga till honom) och Alexander för att han var så väldigt tidig i sin utveckling, både med att gå och prata. Han är våran lilla stolthet! Duktiga lilla killen lär sig fortare än vi hinner lära honom saker känns det som. Det är så skönt att han får så bra stimulans på dagis och att det märks hur bra han trivs och hur bra det är för honom att både få vara med andra barn och dagisfröknar som kan hitta på nya aktiviteter för honom. Vi har sett ett nytt utvecklingssteg i motoriken de senaste veckorna. Lilla gos har börjat gå några trappsteg utan att hålla i sig. Han hoppar också jämfota och kan stå korta stunder på ett ben. Jag läste i månadsbrevet om utveckling som vi får att 20 månaders barn ännu inte kan hoppa” så vi provade och det var då inga problem alls. Han tycker dessutom att det är jättekul så nu hoppar vi varje dag. På dagis säger de att han funnit sin plats i gruppen och att han är lugn och harmonisk. Min teori är att det blev för mycket att flytta och börja dagis samtidigt och att det var det som gjorde honom så arg i december men den nya pedagogen tror att det kan vara att talet utvecklats så mycket som gör att han är mycket nöjdare. Jag vet inte vilket som stämmer men det kan nog vara en kombination. Han blir så stolt varje gång han kan visa något nytt han lärt sig! Han vill göra det om och om igen. Just nu pratar han mycket om vad som är varmt och kallt, vill släcka och tända lampor och han är mycket fascinerad av att det är mört (mörkt) på övervåningen när vi kommer hem. Uppe och nere har han också börjat skilja på liksom på ute och inne. Nu när jag skriver det så inser jag att att det finns en röd tråd – det är motsatser som är det mest spännande just nu. Idag var vi på BVC för Alexanders försenade 18-månaderskontroll. Det gick jättebra och det var en helt annan inställning från den här BVC tanten jämfört med den gamla. Alexander var på jättebra humör och visade glatt upp alla färdigheter som testades som att stapla och riva klosstorn, hämta saker som vi slängde på golvet när vi bad honom och pekade ut både sina och våra kroppsdelar. Lite roligt var det när hon frågade om han kunde 10 ord. 10 ord kunde han när han var ett år. Nu har vi för länge sedan tappat räkningen på hur många ord han kan och han svarar oss på nästan allt vi frågar. Han fick låna hennes nyckelknippa för att ligga stilla vid mätningen och på den satt ett hjärta. Hjärta! säger han såklart då och hon var mycket imponerad. Hon kunde ju inte veta att det är hans favoritord i hela världen. Jag kom just på att hon inte mätte hans huvudomfång men han är i alla fall 87 cm lång och väger 11,66 kilo. Han ligger på precis samma plats på kurvorna som förra gången, strax över medelkurvan på längd och ungefär på -1 kurvan på vikt. Han är en ganska liten och nätt kille. Vaccinationen gick helt fantastiskt bra. BVC tanten var så lugn och Alexander fick en liten present (en självlysande plastmåne) som han kunde undersöka medan hon stack honom. Han kved till lite just när hon stack men sen var det över och han såg lite förvånad ut men grät ingenting. Jag som är så spruträdd han knappt reagera och det var inte allt så spänt och stressigt som det alltid varit i samband med sprutorna på gamla BVC. Det var helt enkelt toppenbra idag! Det är konstigt hur man som förälder blir rörd när någon berömmer ens barn och när vi skulle gå sa hon att ”Det är en mycket fin liten kille ni har” och jag blev så glad och stolt. Vad spelar det för roll egentligen? Och det vet jag ju redan att han är. Finast i världen i mina ögon. Men ändå värmer det. Dean hämtade på dagis och jag kom hem ganska sent. Alexander hade pratat om mig och var så glad när jag kom. Jag fick kramar och pussar och när han skulle gå och sova så fick jag både slängpussar och vinkningar. Nu är det en och en halv timme sedan killarna gick upp på övervåningen så jag misstänker att det är lika bra att gå och lägga sig och mysa med dem. Ingen av dem lär vakna mer ikväll. Det är en ganska vanlig förskola med några olika grupper. Alexander går i ”Kotten” som har 15 barn upp till tre år och tre fröknar. Egentligen bara 2,5 heltider vilket jag tyckte kändes så enormt lite på så många barn innan han började. Nu när vi komit in i rutinerna så inser jag att alla barn aldrig är där samtidigt. Dels går inte alla heltid och dels är några alltid sjuka eller lediga. Jag tror aldrig att jag sett mer än 10 barn på Kotten samtidigt. När jag hämtar är det oftast bara 4-6 barn där. Jag var lite skeptisk till dagiset i början men nu trivs vi riktigt bra för det är så fina fröknar och de har verkligen fått Alexander att trivas. Det är ju faktiskt det allra viktigaste med ett småbarns dagis. Sedan märks det lite att kommunen har dålig ekonomi för barnen kan inte få frukost där om man inte skickar med den och de tillhandahåller inte blöjor utan det måsta man ta med. Blöjorna är egentligen positivt för då vet vi att han får de blöjor vi köper som vi vet passar honom och än så länge äter han välling på morgonen men det kan bli lite jobbigt med frukost när han slutar med välling. När han börjar äta riktig frukost så skulle man önska att han kunde äta den på dagis. Han har redan börjat be om ”Marta” (macka) på morgonen så ibland får han en lite smörgås innan vi går trots att han ätit vällingen. Vi försöker göra dagarna så korta som möjligt genom att turas om att hämta och lämna varannan vecka. Den som lämnar får jobba det den behöver på kvällen och den som hämtar får vara på jobbet väldigt tidigt. På så sätt undviker vi de värsta rusningstiderna i trafiken och Alexander får vara på dagis mellan ungefär åtta och fyra. Det blir oftast ännu kortare eftersom jag har en tendens att vara sen på morgonen så att vi är på dagis kvart över och sedan stannar jag en stund med honom och går vid halv nio. Om jag hämtar så går jag så att jag absolut inte ska komma för sent vilket innebär att jag oftast hämtar mellan halv och kvart i fyra. Det är också ett stort plus att ha gångavstånd till dagis. Vi får motion och frisk luft och Alexander tycker om att åka i sin vagn på morgonen. Vi klarar oss på en bil eftersom den som lämnar tar bussen då det går väldigt mycket snabbare i bussfilen på morgonen. Vi står i kö för att byta dagis till det ute på ön där vi ska bo men då kommer man till dilemmat om man vill riva upp honom från ett dagis han och vi trivs med. Det är ju det där med att det är skönt att ha gångavstånd som vi skulle få från huset till det andra dagiset. Men vi vet ju inte ens om vi behöver välja, det är ett privat dagis med jättelång kö så vi får se om vi ens får ett platserbjudande. |
|||
|
Copyright © 2026 Tosic - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|||
SENASTE KOMMENTARER