|
|
Mormor och morfar är här i helgen och Alexander har fått fina presenter. De hade med sig en biltröja när de kom och Alexander har velat ha den varje dag sedan dess. Men nu måste den i tvätten, det finns ingen återvändo. 
Han kör bilar i sin biltröja hela dagarna. Det roligaste är att backa (barta!) och att parkera. Allra helst en kombination av dem. 
Han fick också en fin bok om djur av Inger hemma i Piteå som han har läst tjugo gånger redan. Jag blev än en gång förvånad över vad han kan, han känner igen djur som vi aldrig pratat om. Han har fått så fina saker i helgen den lilla godingen!
Mormor och morfar är här så Alexander passar på att imponera genom att räkna till tolv. En, tlå, tle, flyla, fem, sex, sju, åtta, nie, tie, ella, tlolv. Vi är mycket imponerade!
Alexander vet nog att mormor och morfar är på väg, vi har ju pratat om det länge och nu ikväll sover han så oroligt. Han brukar aldrig vakna på kvällarna men nu har jag redan varit uppe fyra gånger ikväll för att han ligger och kvider och kastar sig omkring i sängen. Han vet att det är något på gång.
Snart är de här och vi får väl se om Alexander vaknar till ordentligt när han hör deras röster i huset eller om han blir förvånad när han vaknar.
Alexander säger fortfarande ”Sander bäst” (lätt läspande uttal på bäst) när man frågar vad han heter. Ibland är mamma bäst också men inte varje gång. Det saknas inte självförtroende. Härligt! Tänk om man kunde få barnen att bibehålla sin självkänsla från småbarnsåren upp i tonåren och sedan in i vuxenlivet. Det blir mer och mer tydligt för mig hur viktigt det är att ge honom en grundtrygghet som han kan bära med sig genom livet. Jag vill att han ska veta och känna att vad som än händer så finns alltid mamma och pappa där, så som det är för mig med mina föräldrar. Han ska alltid känna att han kan komma hem och få hjälp, även när han gjort misstag och ställt till det för sig. Och samtidigt vill jag ge honom en självkänsla och ett självförtroende som håller honom uppe av egen inre styrka även i tonåren och i livets jobbigare perioder. Hur gör man? Man bara älskar honom och ser till att alltid finnas där? Jag önskar att det fanns ett recept på hur man hjälper sitt barn att växa upp till en trygg och lycklig vuxen. Hoppas att han en dag får egna barn och då förstår hur mycket vi älskar honom och att det inte finns något vi inte skulle göra för honom.
Nu ska jag krypa ner i sängen, lukta på honom, lyssna på hans andetag och sedan somna med honom alldeles nära.
Dagen börjar med lite mys och småprat i sängen. Nu är det smink för mamma och bilkörning för Lex.
När vi vaknade imorse vid åtta sade Alexander att han ville gå på pottan så jag skyndade ut i badrummet med honom. När jag tog av blöjan upptäckte jag att den för första gången någonsin var helt torr efter en natt. Han var väldigt kissnödig och hann kissa två små skvättar på golvet innan jag fick honom att sätta sig på pottan genom att ställa den lite privat bakom duschdraperiet. När vi väl hade kommit så långt så kissade han flera gånger i pottan och mellan varje gång tömde han den i toastolen och jag fick spola den ren med duschen. Efter en stund frågade jag om han skulle göra något mer eller om han ville ha en blöja. Då gick han till pottan igen och räddade mig från att behöva byta poopblöja den här morgonen. Han var så stolt över det han gjort och hällde även det i toastolen. Det går så bra med potträningen nu och jag ser fram emot att det blir lite varmare ute om några veckor så att vi kan börja med kalsonger och öva mera på att säga till. Nu är det ju bara på morgonen och när vi duschar som han brukar säga att han vill gå på pottan men jag hoppas att det blir mer och mer. Nattblöjan har jag inga problem med men det vore skönt att få bort den på dagen.
Språkutvecklingen är nog det som fascinerar mig mest med små barn. Jag tycker alltid att han lär sig så fort men det bara accelererar, nu är han inne i ännu en fas där jag känner att ”han har aldrig lärt sig så fort”. Nu säger han långa ord som tunnelbana och rulltrappa utan problem, tidigare sa han bara den sista delen av ordet som ”bana” och ”trappa” (eller tjappa med hans uttal). Han sätter ihop längre och längre stycken och härmar vart enda ord man säger. Vi pratar mycket om hur duktig han är, hur mycket vi älskar honom och att han är världens bästa. Det har tydligen fastnat för om man frågar honom vad han heter så får man svaret ”Sander bäst”. Inget fel på självförtroendet, precis som det ska vara. Han berättade också för Lina att han älskar mamma och det var första gången som han sagt det till någon.
Han pratar och pratar och pratar och vill att man ska förklara allt för honom hela tiden. Han är som mest nöjd när vi har långa konversationer och han får lära sig nya ord och lyckas använda dem. Det är så kul att vara med honom nu, han säger så mycket roligt och han förvånar hela tiden med allt han kan.
Resultatet av potträningen går i vågor. Efter den första veckans intresse följde en vecka av totalt ointresse men sedan började han kissa lite på pottan igen för någon dag sedan. Idag när vi duschade gick han ut och satte sig på pottan. Jag tittade ut från bakom draperiet men då vinkade han och sa ”hej då” för att berätta att han ville vara ifred. Jag gjorde som han ville och då gjorde han för första gången frivilligt något annat än att bara kissa i pottan. Han var så stolt när han var klar och ropade och pekade och ville hälla ut den i toalettstolen. Duktiga stora pojke. Sedan kissade han två små skvättar i pottan också innan han återgick till att duscha. Han verkar ha bra koll på sina muskler där nere nu och kan kontrollera vad han gör. När det blir varmare ute så att vi inte längre har ytterkläder ska vi börja med potträning på riktigt. Att vara utan blöja och ha kalsonger istället så att han lär sig att säga till när det är dags. Nu säger han vad han gör i samma ögonblick som han gör det men det kommer nog att blir mer och mer framförhållning på det ju mer vi övar.
Ska du gå och sova nu eller ska du se ”Downton Abbey”? Man skulle kunna tro att frågan var ställd till mig men det var Dean som frågade en sovande Alexander som redan legat sovande i hans knä i över en timme. Dean tyckte att det var så mysigt att ha den lilla älsklingen i sin famn så han kunde inte förmå sig att gå upp och lägga honom i sängen. När melodifestivalen var slut undrade han nog om han på något sätt kunde hitta en anledning till att behålla Alexander här nere och då kom frågan. Det uteblivna svaret fick tolkas som att han inte skulle se Downton Abbey med sina föräldrar.
Myspojkarna
Sover tryggt i pappas famn
Jag och Alexander har varit på stan hela dagen. Vi åkte hemifrån 9.30 i morse och efter lite gardinletande och inköp av galonisar åt vi lunch på Waynes. Sedan somnade Alexander och jag fick lite tid att flanera i affärer. Vi var i stan för att gå på musikmuseet med gamla mammagruppen, numera kallad utflyktsklubben, på eftermiddagen när alla barnen hade sovit.
Vi hade en superhärlig eftermiddag och Alexander njöt i fulla drag av att få springa, trumma, hoppa och leka med sina kompisar. Vi hade inte träffat Leo på några veckor men Alexander och han känner alltid igen varandra och tar vid som om de setts alldeles nyss. Det nya är att de kan säga varandras namn och Alexander vet också att Leos mamma heter Lina. Leos pappa kallar han kort och gott för ”Leo pappa”. De är verkligen som små brorsor som har jättekul ihop och även tar varandra för givet på ett sätt som de inte gör med andra barn, man kan se att de har ett speciellt samspel fastän de är så olika. Olika men båda är väldigt förtjusta i varandra.
Efter museet, där de också lekte med Hannes och Livia, gick vi och åt middag i gallerian innan vi behav oss hemåt och landade på Ekerö klockan sju på kvällen. En lång dag. Nu har vi ätit en andra middag och sett melodifestivalen. Alexander har vaknat så tidigt den här veckan och dagis har låtit honom sova mycket på dagarna så vi försöker sno lite dagssömn av honom och hålla honom vaken så länge som möjligt. Han höll på att somna i bussen på vägen hem men jag lyckades roa honom så att han kom in i andra andningen och sedan blev det dusch med pappa, glass i soffan framför finalen av melodifestivalen och lite dans till låtarna som var med. Älsklingen har dansat hela dagen, han har en stor dos rytm i kroppen den här killen. Till slut kom det välkända tröttgnället och han däckade i pappas famn när det sista bidraget framfördes. Han lyckades nästan se hela mello färdigt.
Alexander trivs så bra på dagis och fröknarna är så fina med honom. Nu när det börjat bli lite varmare ute så är de ute jättemycket och idag när jag lämnade honom så kastade han sig rakt in i gruppen med barn som lekte i den största vattenpölen. Han verkar trivas bra med sina kompisar men framför allt med sina fröknar. Det är speciellt en fröken som tycker väldigt mycket om honom och som han tyr sig extra mycket till. När jag hämtade i eftermiddags så satt han i hennes knä och mös och om han är ledsen så när vi lämnar så är det lättast att lämna till henne. Det är hon som tröstar när han slår sig och hon berättar alltid så stolt för oss om vad han har gjort och lärt sig och hur duktig han är. Det ger mig en trygg känsla att se att någon i personalen som jag anförtror mitt barns hela vardagar tycker så mycket om honom. Då vet jag att han blir sedd och får uppmärksamhet och jag märker också på hur han mår att han är trygg på dagis.
Angående rubriken om fan så finns det en liten kille i Alexanders grupp som verkar ha Alexander som sin största idol. Han skriker hans namn av glädje när vi lämnar Alexander på morgonen och vill alltid ta i honom och vara nära. Det är inte helt besvarat, Alexander blir ganska irriterad på honom och puttar bort honom när han blir för närgången men vi försöker lära honom att säga nej istället för att puttas. Jag och Dean pratade igår om varför den här lilla killen (som är två månader äldre) tycker så mycket om just Alexander men vi kom inte fram till någon förklaring. Dean säger att det har varit så sedan första dagen på inskolningen. Han tycker helt enkelt väldigt mycket om Alexander. Alexander kan vara gullig och krama tillbaka också men oftast visar han att han vill ha sitt space och att han inte vill att någon drar i hans kläder eller försöker hålla honom i händerna. Det är intressant att se gruppdynamiken och betrakta hur så små barn har olika personkemi med olika barn.
Dean har haft en talgkörtel i ansiktet som växt och växt så till slut bestämde han sig för att ta bort den. Svenska sjukvården tyckte också att den var stor nog för att anses besvärande där den satt precis vid näsan så han fick remiss till Danderyd och idag var det dags. Kirurgen bekräftade att det bara var en talgknöl som inte behövde skickas på analys så det var skönt. Det obehagliga var att ingreppet skedde under lokalbedövning så han var bedövad från hakan till pannan på höger sida av ansiktet och kunde känna hur hon skapade och drog där inne under huden. Vi pratade lite innan om hur det skulle kännas och han tyckte att det var lite läskigt att det skulle ske under lokalbedövning men tyckte ändå att det var helt ok. Efter ingreppet var han nog lite förvånad över hur obehagligt det bar (min tolkning, inte hans). Vi hade i alla fall en ganska rolig konversation om det i bilen i eftermiddags.
- Då kanske du kan föreställa dig hur ett kejsarsnitt känns nu då?
- Va? Är man vaken då?
- Såklart, man kan ju inte ligga nedsövd och vakna groggy och illamående när man vaknar några timmar senare och missa det värdefulla första dygnet med bebisen.
- Nej, det är ju sant. Men det måste vara hemskt att känna någon rota runt inne i en.
- Ja, alla säger att det inte gör ont men att det är obehagligt när man känner hur de sliter och drar inne i magen.
- Ja, det var obehagligt när hon skrapade och drog där under huden.
- Det finns bara en sak som jag är mer rädd för än en till förlossning och det är kejsarsnitt.
Nu hoppas jag på stöd och förståelse om vi skaffar fler barn.
Eftersom jag promenerade till dagis i kallt duggregn i morse klädde jag mig i jeans och varm kofta i ull under min medelvarma vinterjacka. Det var ett bra val då… Nu på väg hem i vårsolen svettas jag och känner hur händer och fötter blir så där värmesvullna som de kan bli i en varm bil eller på flyget. Det är inte skönt, det kan jag inte påstå, men åh så härligt och efterlängtat att vårsolen värmer och tinar den eländiga snön. Jag njuter av ljuset och värmen medan jag väntar på bussen. Efter vinter kommer vår, till slut, hur hopplöst det än känns ibland. Är den äntligen här?
Nu ska jag hämta min älskade unge och titta på när han leker i vattenpölarna i den efterlängtade solen. Sen ska jag ge honom glassen jag mutade med i morse.
Idag när jag kom hem från jobbet hade jag en annan frisyr eftersom vi hade ett event under eftermiddagen. Alexander blev så glad när jag kom och han såg direkt att mitt hår var annorlunda. Han pillade i håret och sa ”mamma söt”. Han är ju helt underbar den här lilla pojken. Sedan ville han gå och sova och vi kröp ner i sängen tillsammans. Efter att vi läst en bok och han hade fått en flaska välling somnade han tätt intill mig medan jag låg och sjöng för honom.
Han är en helt magisk liten pojke. Helt förunderligt underbar… Det är så oerhört mysigt att ha ett litet barn som tycker att mamma och pappa är det bästa i världen och det är en ynnest att ha en liten pojkes ovillkorade kärlek. Han litar på oss till 100% och är så väldigt trygg. Vilken lycka att få vara mamma till just honom! Min lilla lilla kärlekspojke…
Updatering – Så här såg jag ut när Alexander sa ”mamma söt”. Lite 60-tals inspirerad men med ros strumpor eftersom färgtemat för eventet var svart/cerise/silver.
 
Alexander är verkligen en pojkig pojke. Han älskar sina bilar och tåg medan han slänger dockor och pyssel all världens väg. Dockvagnar kör han gärna men bara för att skjutsa sina bilar eller krascha vagnen i närmaste vägg. Dagis säger att många pojkar tycker om bilar men att hans intresse är ovanligt starkt. Det har vi faktiskt misstänkt för han kan köra sina bilar i timmar och inget annat är i närheten av att vara så intressant som bilar, eller böcker om bilar, eller filmer om bilar. Om det inte finns bilar så kommer tåg som en god tvåa. Idag när jag hämtade honom på dagis så fick jag bära ut honom gråtande från kapprummet för att det låg ett tåg på ett annat barns hylla som han inte fick leka med.
Han är samtidigt en riktig liten gospojke som tycker om att sova nära och han kramas mycket. Han är generös med pussar och sitter gärna i hopkrupen i mitt knä. ”Får mamma en puss?” brukar alltid resultera i minst en liten Pluppi-puss. Han vill läsa böcker och han tycker att det är mysigt när man tittar på film med honom och förklarar det som händer på TVn. Han vill vara nära när han vaknar på natten och har blivit van att sova med oss. Mysigt men inte så bra för nattsömnen. Eftersom det är en så kort tid han är liten tycker jag att det är värt omaket att få sova lite sämre för att få njuta av hans kramar när han vaknar och känna hur han blir trygg när han får krypa ihop i min famn.
Gosigaste älsklingspojken…
Från mig så måste han ha ärvt sin kärlek till duschen. Han vill duscha hela tiden så vi har fått sätta en gräns på max en dusch om dagen. Då sitter vi på golvet och häller vatten mellan olika skålar, trattar och muggar. Vi kör också hans små plastbilar, sjunger hans favoritsånger och pratar. Han tycker mycket om musik också, precis som jag. Han vill både lyssna på den, dansa till den och sjunga. När vi sjunger ”En kulen natt” så avslutar han alltid med ”du”. Det bästa är rörelserna. När vi åker bil så ropar han ”siik” och vill höra sina CD skivor med barnsånger och hemma pekar han på datorn och ropar ”siik” för att få höra sin playlist med barnsånger på Spotify. Han dansar både till sina sånger och till popmusik som jag spelar. Nu när det varit melodifestivalen på TV har han hoppat upp och dansat till upptempolåtarna. Idag dansade vi till Eric Saades ”Popular” som Alexander gillar. Den är ”popular” här hemma helt enkelt. Även på dagis säger de att han dansar mycket och tycker väldigt mycket om musik.
Potträningen går lite upp och ner. Han hade en vecka då han väldigt gärna ville gå på toaletten. Sen ville han inte alls i några dagar och nu vill han gå på pottan ibland. Han pratar gärna om det men det händer inte så mycket i verkligheten. Nu kissar han lite på pottan ibland men han vill inte göra något mer. En enda gång har han velat göra nummer två på pottan men det var just bara en engångsföreteelse. Han vill helst gå undan och göra det ifred, han vill inte att man tittar på honom, det märker vi även när han har blöjan på sig och kryper in i något hörn när det är dags.
Förra veckan klädde jag av honom för att han skulle duscha med Dean och han satt en lång stund på pottan utan att något hände. Jag gick sedan ner och ungefär en minut senare gick Dean upp för att duscha med honom. Då hade han hunnit gå in i vår klädkammare, göra nummer två på golvet i min garderob och sedan börjat sparka på det. Efter tio minuter på pottan valde han alltså hellre att krypa in i en garderob… Vi måste helt enkelt komma på något sätt där vi kan se till att han använder pottan utan att titta på honom.
Idag hämtade jag en liten sjöblöt pojke på dagis som också var väldigt hungrig. Han bara gnällde och bråkade och lade sig i en liten hög på köksgolvet medan jag lagade mat. Jag försökte roa honom med Mulle Meck medan han väntade men det gick inte alls. Han gnällde/skrek/ålade och hängde mig i benen medan de där sablans makaronerna skulle koka i 8 minuter. Långa 8 minuter… Under tiden halade jag fram ett paket Felix köttbullar ur frysen eftersom jag tänkte att han var så desperat hungrig att han borde äta vad som helst och det var en bra tanke. Fem köttbullar och två portioner makaroner gick det ner i killen och sedan var han som ett helt nytt barn. Lite hallon till efterrätt fick det bli som belöning för att han hade ätit så bra! Det vore skönt att få in en maträtt till i menyn och det finns hopp för det.
|
|
SENASTE KOMMENTARER