Det är tyst på bloggen. Vi har anlänt i Bromma efter en kaosartad flytt och tyvärr så har vi varken internet eller kabel TV än… Det är svårt att skriva längre stycken och att ladda upp bilder med Iphone så jag får helt enkelt hålla mig kort och åtekomma så snart Bredbandsbolaget behagar trycka på knappen för att koppla in vårt Interbet. Vi hade tre veckors framförhållning men de tar fem (!!!) veckor på sig för att knappa in den lilla ändringen i sitt system. Behöver jag säga att vi letar efter en ny leverantör…?
|
|
|||
|
I fredags var vi hos Sävsjö Trähus och fick äntligen se ett hus vi kan tänka oss. Om de nu bara håller sin prisindikation när offerten kommer så har vi valt leverantör. Skönt! Vi storhandlade på ICA inför Deans 40-års middag och Alexander somnade igen. Han hade så kul medan vi handlade så han somnade när vi kom till kassan och fick ligga på korgens botten medan vi packade.
Alexander lär sig så mycket nytt så att jag hinner inte med. Det största som hände förra veckan var att han lärde sig vad lampan är. Om man fråga ”Var är lampan?” så tittar han i taket mot lampan och ibland pekar han också. Han har börjat peka på saker och säga ”dä”. Jag vet sällan vad han menar men det ser sött ut. Mamma och pappa säger han hela tiden men eftersom Dean har varit borta blir det så klart mest mamma. En liten pladderbebis är han som gör väldigt mycket olika ljud och ”pratar” mest hela tiden.
Han har börjat öppna lådor och skåp. Han kan pilla in sina små fingrar även när han inte når upp till handtagen. Han kan stå en liten stund utan stöd men bara när han glömmer bort att han inte håller i sig. Idag stod han i badrummet med Dean och höll i en leksak utan att hålla i sig och då gick det hir bra som helst. Jag tycker att balansen blir bättre för varje dag även om han just nu inte vill övnngsgå så mycket. Han sitter hellre och observerar och går omkring längs möbler och letar efter spännande saker att stoppa i munnen. Han som tidigare bara fokuserat på det fysiska har plötsligt blivit en liten observerande utforskare.
Vi har skämt bort honom genom att alltid hålla flaskan och trodde inte att han kunde hålla den själv. Jag har försökt få honom att ta upp den själv men han har inte verkat veta hur han skulle göra. Häromkvällen tog jag bort vattenflaskan tidigare än han ville och då tog han ett fast tag om den och drog tillbaka den. Nu kan jag lägga flaskan i händerna på honom och han håller flaskan helt själv tills han ätit färdigt. Skönt för min rygg för nu behöver jag inte hänga ner i spjälsängen medan han äter längre. Dessutom ser det så gulligt ut.
Han har börjat räcka ut tungan ganska mycket. Han smakar på saker och han har ofta tungan ute ganska långt. Han har också kommit på att han når upp till höga bordet om han föst tar tag i stolen och går vidare mot bordet så vi måste lägga allt en liten bit in nu eftersom han når ungefär 5 cm in på bordet. Igår var han i färd med att riva en pärm över sig och jag hann just trycka fast den innan den föll.
Hilding Vilding hänger i ugnsluckan!
Han blir mer och mer intresserad av renögring. Tvättmaskinen och diskmaskinen är ju storfavoriter sedan innan och nu har han också börjat gilla dammsugaren. När jag dammsuger följer han efter mig och tittar fascinerat på maskinen. Sen utforskar han munnstycket när jag lägger ifrån mig den för han är ändå lite smått avvaktande mot den där klumpen som låter och skickar ut varmluft… Så här har Alexander sett ut i vinter. Efter att han växte ur den fina overallen från Lindex såhar han mest använt fleeceoverallen från H&M som var avsedd för hösten trots att det varit så kallt. Dressen från PoP är så klumpig och han sitter inte bra i vagnen med den så fleeceoverallen med en tjocktröja har varit absolut bäst eftersom han sitter nerbäddad i en arm åkpåse också. Det som är extra bra med fleeceoverallen är att man har ”inbyggda vantar” vilket gör allt så mycket lättare. Det är ju ett tillräckligt stort projekt att ta på honom ändå så att man bara viker över ärmarna är ju perfekt. Om vi varit ute långa stunder har han haft vantar och när han åker pulka har han PoP täckdressen men oftast rör vi oss bara korta sträckor och han ligger väl nerbäddad.
Den fina turkosblå tjocktröjan som Inger stickat åt Alexander har vi använt massor. När vi började var den ganska stor men nu är den precis lagom. Den är så mjuk och skön och lätt att ta på så det har blivit en storfavorit. Många har undrat var vi köpt den. Igår när Alexander blev nio månader hade vi en riktigt aktivitetsdag. Först spenderade vi dagen hos A-K och lilla Johanna i mammagruppen och sen var det babysim. Vi mammor diskuterade förlossningar och barnen lekte. Det var lustigt att se att de nu är ganska i fas med varandra utvecklingsmässigt igen. I början utvecklades alla likadant, sedan började de lära sig olika saker och hade olika intressen men nu verkar alla inne på att ställa sig upp och gå längs med möbler och de är ganska lika i vad de kan. Förutom Johanna då som alltid varit långt före och redan tagit tre steg utan stöd. Jag har sett Alexander stå utan stöd men så fort han kommer på att jag inte håller honom eller att han släppt bordet så sätter han sig ner. Han har inte balans nog att gå än, han är ju van att ha tyngden framåt för att han håller sig mot mig, gåvagnen eller möbler så han är framtung både när han står och går än så länge.
Alla gräver bland leksakerna och stoppar något i munnen. Han har varit lite avvaktande på babysimmet de två tidigare lektionerna före jul men igår var han jätteglad och sprattlade och skrattade hela lektionen. Han var verkligen i sitt esse och hoppade i av egen kraft från sittande på kanten när jag ropade på honom. Precis när vi hoppade i var han lite avvaktande men plötsligt var det som att han kom på hur kul det var och började sprattla och skratta och plaska. Det var länge sedan jag såg honom så lycklig och sprallig. Jag hade glömt hur min lilla simmi-simmi kille brukade vara när vi badade. Men nu är han tillbaka! Han kommer att älska Thailand när han får simma varje dag. Idag är det exakt en månad tills vi åker. På kvällen var Alexander så slut att han somnade klockan sex. Mer än två timmar tidigare än vanligt och utan att ha ätit kvällsgröt så han fick en extra flaska välling när han vaknade och var hungrig vid nio och sen somnade han om. Han sov till kvart över sju så det var inte så mycket tidigare än när han somnar i vanlig tid. Han måste ha varit utpumpad… Det var tur att han var trött för det var jag också. Jag sov flera timmar i soffan på kvällen innan jag flyttade in i sovrummet. Att han sen vaknade mycket under natten fick till följd att jag vaknade illamående och trodde att jag fått vinterkräksjukan igen. Efter att ha sovit två timmar med honom på morgonen istället för att gå på babykonsert så piggnade jag dock till igen. Jag blir illamående när jag är riktigt trött, det har alltid varit så. Jag längtar tills Dean kommer hem imorgon så att jag får sova ännu mer. Den här mörka vargavintern ger mig ju inte någon extra energi direkt… Igår fyllde Dean 40 år och vi firade från morgon till sen kväll! Morgonen började med frukost på sängen och presentöppning! Alexander hjälpte till genom att slita i pappret och tugga på snöret.
Första presenten var från Alexander till sin pappa. Ett namnsmycke från Amanda Egilsson som det står Catarina och Alexander på. Och på baksidan står det vårt bröllopsdatum och Alexanders födelsedatum. Det finns även plats för fler namn och datum om det blir småsyskon till Alexander så småningom.
Andra presenten var från både mig och Alexander. Vi hade varit hos fotografen och Dean fick en CD skia med 180 högupplösta bilder och 2 canvastavlor med motiven ovan. Sist men inte minst fick han en långweekend i New York med bara mig att utnyttjas under året. Efter presentöppningen och en liten frukost på sängen blev det stor frukost och hembakad tårta i köket. Dean hade önskat en heldag med familjen så det fick det bli. Vi skulle vara på babysång klockan elva så redan före åtta var jag och Alexander uppe och fixade och ordnade allt.
Tre timmar flög iväg och morgonen var jättemysig. Alexander var för ovanlighetens skull väldigt lugn och ville bara sitta i Deans knä och mysa istället för att härja runt på golvet som han brukar. Det var nog en av de bästa presenterna tyckte Dean. En liten myskille i knät som bara ville kramas!
Hembakt choklad tårta med ingredienser som Dean gillar serverades förstås. Inuti var det banan och marsan och hallon och blåbär och den var toppad med grädde och vit choklad.
Efter babysången åkte vi till Söder och åt lunch på Melanders fisk i Söderhallarna. Jag hade tänkt att vi skulle promenera lite på söder men det var jättekallt ute så det fick bli en fika i Brunogallerian och lunch till Alexander där innan det var dags för Dean att gå på Thaimassage vid Slussen. På kvällen fick Alexander vara hos Lina i min mammagrupp medan jag och Dean åt en riktigt god middag på Teatergrillen. Helt fantastiskt gott var det! Alexander hade varit lite grinig när vi lämnat honom men det gick ganska fort över. Han var glad när vi hämtade honom och har varit en liten kelgris sedan vi kom hem. Han saknade nog oss… Dean kom hem igår och Alexander fick utforska hans väska medan han packade upp.
Lite presenter hade ju pappa såklart med sig till Pluppeluren.
I morse fick jag sovmorgon efter min natt på stan och sedan blev det våffelfrukost. Alexander tyckte inte att våfflor var så gott, han spottade ut bitarna med sylt och grädde som han fick och sedan lekte han mest med våffelbiten som Dean gav honom. Det var våffla i halva köket när han hade slutat massakrera den stackars våfflan. Han verkar inte vara våffloman som sin far.
Häromdagen var jag på stan och tittade efter en liten symbolisk present till Dean men det är så svårt till killar och det finns mest små onödiga saker i presentbutikerna så jag bestämde mig för att ge pengarna till något vettigt istället. 134 påsar vätskeersättning till barnen i Afrika fick det bli från mig och Alexander gav sin pappa 6 liter högenergimjöl från Unicefs gåvoshop. För att vi skulle ha något till oss också så köpte jag en burk geléhjärtan och ett kort. Det roliga var att jag tappade burken med geléhjärtan i golvet i förrgår så att locket föll av. Inget ramlade dock ur (trodde jag) så jag tog bara upp den igen och gömde den tills idag på morgonen. Igår märkte jag att Alexander var kladdig och kunde inte förstå hur han hade blivit så smutsig. Jag tvättade av honom under kranen och 10 minuter senare var han lika smutsig igen. Då hittade jag enn halvätet geléhjärta helt fritt från sockret på ytan och väl slickat på. Det var därför han var så kladdig! Ett litet hjärta hade alltså ramlat ur och det hade han hitat. Han satt och lekte så fint vid sin leklåda så jag anade ingenting. Men som jag och Dean konstaterat, om han är tyst och lugn så ska man börja ana oråd. Då har han hittat nåt intressant och det är sällan något han sa ha och leka med! På eftermiddagen åkte vi till lägenheten med ett lass till och sen tillbringade vi några timmar med att spackla och slipa och tejpa så nu är vi redo för att måla nästa gång vi kommer dit. Det känns skönt! Vi kom hem sent och nu har jag bakat en födelsedagstårta till Dean och det är dags att krypa i säng så att vi orkar ge Dean en riktigt mysig dag imorgon! Igår var det post Alexander Stureplanspremiär för mig. Terese och Jonna är i Stockholm och hälsar på Ingela så det var tjejkväll på stan och jag som börjar tycka att det är skönt att komma ut igen bestämde mig för att göra en helkväll med tjejgänget eftersom Dean kommit hem från Sydafrika och kunde ta hand om Alexander. Tre andra av Ingelas kompisar som jag bara träffat några få gånger hängde också på så vi var sju girls på partyhumör! Det var en traditionell tjejfest med vin och melodifestivalen på tjejernas hotellrum och sedan blev det Undici. Som vanligt var ju förfesten trevligast men singeltjejerna ville absolut ut och dansa och jag var lite nyfiken på hur det är på Stureplan ”nu för tiden”. Jag kan konstatera att det är likadant. Tiden har stått stilla och när så mycket förändrats i ens eget liv är det en märklig känsla. Kvällens baksida var att jag insåg hur mycket jag ångrar att jag klippte av mig håret. Jag trivs verkligen INTE i den här frisyren. Hur mycket tid jag än lägger på den så blir jag aldrig nöjd med hur jag ser ut. Jag höll aldrig på att komma ut ur badrummet igår innan jag skulle gå på festen för jag såg någon i spegeln som jag absolut inte trivs med. Hur kunde jag få för mig att jag ville ha lugg? Och den här fula pagen som jag har. Usch! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår… Alla säger att man ser kvinnligare och mognare ut i kortare hår men jag vill inte se kvinnlig och mogen ut. Jag vill se ung och fräsch ut! Hellre lite flickig än tantig. Att det väger ut är ingen tröst… Det tar ju länge! Jag är snubblande nära att gå och göra en hårförlängning nu… Håreländet till trots så var det en kul kväll och det var skönt att komma ut och dansa lite. Det är inte särskilt många år sedan som jag brukade dansa i de kvarteren varje helg och nu känns det så avlägset att jag knappt kommer ihåg hur det var. Det är en fantastiskt ytlig värld men den har sin tjusning. En gång eller två per år känns som en sund dos av Stureplan för min del. Det sägs att man inte ska klippa barn före det fyllt ett år för att man då klipper bort förståndet. Dessutom tycker jag att Alexander har varit så naturligt fin i håret. Han har haft lite längre hår på ena sidan, en tofs som hängt ner vid ena örat och Dean har velat klippa honom länge för att få bort den. Jag kämpade emot länge men till sist gav jag med mig. Vi skulle till fotografen den 1/2 så den 31/1 föll den lilla tofsen som nu ligger i en låda med ett blått band knutet runt om. Jag sparade den trots att den är så liten och tunn, bara några få strån, för det är ju trots allt hans ”första lock”. Nästa gång vi klipper honom kommer det nog att bli en riktig klippning och då kan jag spara mer. …borde användas oftare. Jag är ofta lat och tar bara kort med vår lilla pocketkamera. En vana som jag har sedan den tiden jag hade en bra pocketkamera. Jag hade en helt fantastisk Canon IXUS som hade en underbar färgåtergivning och gav väldigt lite röda ögon. Den dog tyvärr på en svensexa och Dean köpte mig en ny som skulle vara efterföljaren men den är totalt värdelös. Hur kan en nyare kamera i samma serie vara sämre än föregångaren? I alla fall så har vi ju en stor och en liten systemkamera också och den lilla som är en Canon 350D brukar Dean h i sitt undervattenhus när han fotar under vattnet och jag använder den ovan ytan för då använder han sin 20D som jag tycker är lite klumpig. Som ni hör är det bara Canon för hela slanten här ;-) På önskelistan för Dean står en 5D och jag skulle inte tacka nej till en 500D men jag är ju ingen mästerfotograf så 350D fungerar bra för mig och den ger ju faktiskt väldigt mycket bättre bilder än pocketkameran även när jag är lat och kör på helautomatiken. Som ikväll. Några fler kameror blir det dock inte förrän de börjar generera lite intäkter också… Alexander var så söt i sin VIllervallapyjamas där han satt på golvet i badrummet och fascinerat tittade på tvättmaskinens snurrande som han så ofta gör. En spännande hårrulle hade han hittat på golvet också.
Polisbilen behöver tvättas! Tänk att luckan är i vägen den här gången OCKSÅ! Han försöker ofta stoppa in saker i maskinen så jag håller luckan stängd för att undvika obehagliga överraskningar. Just på den här bilden är ju maskinen igång men han förstår inte riktigt sambandet mellan att maskinen snurrar och låter med att den är upptagen. ratades ikväll. Jag försöker då och då att göra hemlagat till Alexander. Egentligen vet jag att chansen att han ska äta det är liten men jag måste ju försöka. Jag tycker att det är lite obehagligt att han bara äter den där artificiella smörjan som är burkmat. Kan man växa upp till ett friskt och starkt barn av att äta det? Jag hoppas det för han äter mycket lite annat… Banan äter han just nu och mandarinbitar brukar gå ner ibland. I övrigt nada. Alexanders tand känns tydligt nu och han kliar själv på den hela tiden. Jag är lite förvånad över att den kommit nu för han har inte visat några klassiska ”symptom”. Han har inte haft feber eller dåligt i magen och han har sovit bra och mycket. Dreglandet har inte varit värre än den senaste månaden heller. Om jag tänker på det så är den enda ledtråden jag fått om att tanden äntligen skulle komma att han haft handen i munnen mycket. Eftersom Dean redan vet att vi varit hos fotografen så kan jag skriva att det var en pärs att få honom att inte ha handen i munnen på varje bild. Hans hand är i munnen hela tiden och jag tror att tand nummer två också är på gång för båda tändernas konturer syns tydligt under tandköttet när han skrattar eller gråter så att tandköttet åker ner. Han är så rädd om munnen och näsan så man kan inte bara titta efter när man blir nyfiken. Man får vackert vänta tills han gapar för att äta eller skrattar och gråter. Ibland låter jag honom gnaga på mitt finger bara för att få känna på tanden även om det gör ont. Nu när Alexander sover inser jag att jag är heelt slut. Inte för att han är bråkig, tvärt om, han är ett charmtroll och världens mysigaste mammagos. Sover gör han också rätt bra just nu. Dean och jag läste i ”Växa och upptäcka världen” (även kallad bibeln) om den här utvecklingsfasen som han är inne i nu och en sak som händer är att de börjar följa efter sina föräldrar. Det gör han med besked. Han jagar oss runt hela lägenheten ylandes mamamam och papapap. Vi läste det och kunde inte förstå föräldrarna i boken som tyckte att det var jobbigt, det är ju bara sååå mysigt! Det var när vi var två… Men det är en enormskillnad på att ha det så halva tiden och att ha det i varje ögonblick. Nu när jag är ensam och inte kan ta ett steg så är det faktiskt lite jobbigt. Inte jobbigt på det sättet att jag tycker att han är jobbig utan mer jobbigt för att jag snubblar hela tiden och blir helt utmattad av att hela tiden hålla koll på var han är så att jag inte går på honom, eller öppnar ugnen utan att flytta på honom eller klämmer hans fingrar om jag tar ut nåt ur ett skåp. Jag har honom helt enkelt runt fötterna hela tiden. Han hänger i mitt byxben eller sitter vid mina fötter och leker. Om jag flyttar mig så flyttar han med. Det är fortfarande väldigt mysigt, men tröttande. Fast det är ju omöjligt att inte smälta när han hänger i byxorna och ropar mamma och vill komma upp och kramas. En lite mindre rolig vana han fått är att han börjat slå bort skeden när han inte vill ha eller när han blir exalterad. Det sprutar mat över hela köket och mig när han ska äta. Matandet är en ännu större pärs än vanligt men idag åt han i alla fall en ny sort, NaturNes med kalv och gröna bönor. Skönt att få i honom lite rött kött! Jag har försökt hålla honom i handen så att han inte ska kunna slå på skeden men då blir han arg som ett bi så det går inte. Det gäller att vara snabb med skeden hela tiden. När vi var ute och köpte kort till Deans födelsedag så stannade vi för att äta mellanmål i Västermalmsgallerian och jag drack en kopp te. Alexander åt en Nestlé fruktsallad vilket är en gul sörja som han gillar. Allt gick bra och jag var glad att han inte lyckats slå till skeden en enda gång men när det bara var ett par skedar kvar så nös han… Rejält! Han hade precis fått in en stor sked i munnen och det sprutade gul gegga över hela mig och honom och bordet och skötväskan. Jag förstår inte hur en sked barnmat kan göra så stor skada… Det var bara till att torka så gott det gick och ta på oss ytterkläderna och gå. När vi kom hem fick jag tvätta våra koftor som dagen till ära var matchande beiga och väldigt tydligt nedfläckade av den gula fruktduschen. Den här veckan har varit tuff med min dunderförkylning och mycket att göra här hemma. Jag har städat och tvättat och bäddat och fixat med Deans presenter och varit ensam med Alexander så jag behöver verkligen lite vila nu. Det är tur att det är en energikick att krama mitt lilla hjärter ess och lukta honom i nacken! Dean fyller 40 år på måndag och Alexander och jag förbereder. Idag har vi avslutat presentinköpen och middagsbordet är bokat sedan förra veckan. Alexander får vara med och fira pappa hela dagen men på kvällen ska han leka hemma hos sin kompis Leo medan vi går ut och äter en god middag och umgås på tu man hand. Alexander börjar förstå mer och mer. I morse pekade han på spotlightsen i taket och sa ”titta!”. Tidigare har han bara sagt ”ta”. Jag brukar fråga honom var lampan är utan att få någon reaktion men idag så tittar han mot taklampan eller lampan vid soffan och ler. Han har också själv pekat på lampan vid soffan två gånger när jag frågat var lampan är. |
|||
|
Copyright © 2026 Tosic - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|||
Ikväll hade jag köpt söta färska Mangos och gjorde en hemlagad mangopuré som jag hade gott hopp om han skulle gilla. Kiwin igår fick kalla handen men det kan jag nästan förstå för Kiwi är rätt surt men Mango är ju sött och mjukt i smaken. Dessutom åt han ju färsk puréad Ananas förra veckan och det är ju lika surt som kiwi. Jag är besviken… Om han inte äter den imorgon förmiddag heller så äter jag upp den själv! Hur kan man föredra frukt på burk när man kan få hemlagade fräscha frukter direkt från handmixern istället? Han har sina idéer den här lille killen. Jag undrar vem han fått det ifrån…
SENASTE KOMMENTARER