|
|
Edward är fyra månader och den ljuvligaste lilla bebispojken i världen. Han har pigga stora bruna ögon som bara vill se mer. Otålig på att upptäcka världen och arg när ingen bär om kring honom och visar den. De dagar vi bara är hemma i huset så är han otålig och gnällig men om vi är ute på stan eller hälsar på hos någon är han hur nöjd som helst. Jag känner igen det från Alexander, han tyckte inte heller om att vara hemma. Hur kan det vara så redan? Tycker han att han redan har koll på allt ma göra och upptäcka här hemma?
Han börjar kunna ta sig runt i sin gåstol. Han når precis ner till golvet med tårna och häver sig framåt för att få den rulla. Det är den enda platse han är nöjd på mer än ett par minuter. Golvet är fortfarande ett elände, bara jag börjer mig ner så att han känner att jag gör en ansats att lägga ner honom så skriker han. Badrumsgolvet och tvätttugegolvet går konstigt nog bra. Kanske för att han inte ligger där så ofta? Eller för att det är varmare på golvet där? Gåstolen var i alla fall ett bra köp. han kör den tills han krocakr med en möbel eller en vägg och då sitter han och gnäller tills jag vänder honom åt ett nytt håll som han kan åka i och så tar det någon minut tills han krocakt med nästa vägg. Grind står högt på inköpslistan nu, snart är han väl så snabb att jag inte hinner med att kontrollera var i rummet han är.
Han har börjat tycka att Alexandr är riktigt kul. Han skiner upp när han ser sin storebror och skrattar när Alexander skrattar eller gör konster framför honom. Han blir glad av Alexanders ansikte på morgonen och ryggar inte längre tillbaka när Alexander kommer för att pussa honom. Alexander älskar fortfarande sin lillebror men blir mer och mer hårdhänt. Det är som att han insett att lillebror inte är så ömtålig längre och att ett tjuvnyp eller en liten tackling inte kommer att göra någon större skada. Vi håller ögonen på honom men det är som att han hela tiden måste testa var gänsen för vad man kan göra mot lillebror går. Men mest är det pussar ändå, han tycker att Edward är väldigt gosig och säger att lillebror är finast fastän han skriker. Det är så härligt att se dem när de skrattar ihop, mammahjärtat smälter. Det är så det ska vara att vara syskon. Edward är helt klart det bästa vi har gjort för Alexander.
Edward sover fortfarande bra men efter influensan så ammar han lite mer på nätterna. Han sover fortfarande i vår säng så jag behöver bara vakna till och stoppa in maten i munnen på honom men det är ändå skillad att vakna tre gånger per natt jämfört med en till två gånger per natt. Det är som att han fastnat i mönstret av att dra igång mjölkproduktionen. en gick ju ner eftersom han åt så dåligt i en vecka men nu när den är igång igen så vill han ändå ät ofta för att han tycker att det är mysigt. Lilla glufs-glufs.Han jobbar på att bygga tillbaka fläskvecken.
Vi är så glada över den här lilla bebisen. Han är så mysig. En liten välsignelse. Hur kunde vi få en sån ljuvlig till?
Han är s söt när han sover. Min lilla docka.
Drägglar som ett vattenfall men vad gör det när man är så här charmig?
Bilintresset har vaknat. Det här var nog veckans höjdpunkt tror jag. Att få sitt i mitt knä och känna på ratten efter en amningspaus vid Drottningholm när vi var på väg hem från en shoppingrunda i torsdags,
Innan Alexander blev sjuk så hade vi flera dagar då han inte brydde sig om kaninen. När han blev sjuk så ville han ha den igen och nu sover han med den men han börjar bli så stor att han inte riktigt behöver den längre. Det kändes nästan lite sorgligt när jag för någon vecka sedan inte kunde hitta den vid läggdags och han bara accepterade det och somnade utan den. Tidigare har det ju varit gråt och tandagnisslan och helt omöjligt att sova om han inte haft kaninen. Men allt har sn tid och jag måste börja förstå att han är stor nu. Napparna är borta, snart kommer kaninen att ligga bortglömd i någon låda och jag kommer att sakna den slitna, tufsiga lilla bakterihärden mer än vad som är logiskt förvarbart. Han har varit en så stor del av vårt liv så länge. Han representerar så mycket av Alexanders småbarnstid och är förknippad med så många minnen. Hans lilla K’nin…
Ensam kvarglömd i trappan när Alexander gått till dagis. En omöjlighet för bara ett par månader sedan.
Alexander har blivit så duktig på att bygga tågbanan själv. Han ser vad som passar och hur man kan bygga ihop den med de olika förgreningsbitarna. Här har han byggt ”handklovstågbana” helt på egen hand, och det kan man ju se att det är. 
Edward får vara med och beundra hans skapelse.
Alexander längtar nog tills de kan leka ihop. Han visar Edward tågen och vad man kan lasta på vagnarna.
Jag har ju glömt lägga upp doppresenten från Edwards gudmor med familj då den glömdes hemma på själva dopdagen och levererades helgen efteråt.
De befarar att vi (framförallt jag antagligen) inte kommer att ge honom en adekvat utbildning i fjällvandring och det är nog ett väldigt korrekt antagande, så de åtar sig att lära honom att fjällvandra och ta med honom ut i skog och mark när han blir lite större.
Han fick också en bok så att vi kan börja förbereda honom på vad som väntar.
Igår var vi och fixade nya pass till hela familjen inför Mexicoresan. Edward har ju inget och Alexander har bara sitt spädbarnspass som är tveksamt om han kan resa på. Mitt pass går dessutom ut eftersom det är fem år sedan jag bytte namn. Så, det var dags att bege sig till farbror blå och uppdatera vårt passbestånd. Dean fixade också nytt så att vi alla ska byta samtidigt framöver, det är ju lite krångligt så det är lika bra att familjen bara behöver släpa sig dit vart femte år i samma intervall.
Edwards passfoto, i samma tröja som brorsan hade på sitt första pass. Med Edwards bild är lite mer smickrande måste jag säga.
Stackars Alexander var ju bara två månader och väldigt trött på sin bild…. Fast de är ganska lika ändå, konstigt nog.
Om det är något jag lärt mig sedan Alexander föddes så är det att barn inte tycker om det som är snyggt. Ju fulare desto mer intressant verkar vara devisen. Starka färger, randigt och gärna blinkande lampor ska det vara på leksaker. Edward behövde en gåstol och nu har vi köpt en, en likadan som hans kompis L har eftersom han var väldigt förtjust i den när vi hälsade på för någon vecka sedan. Den är ful som stryk men om det kan ge mig några minuters vila från allt bärande så är det värt att ha denna styggelse i huset.
Det är få saker som man själv tycker om som barnen gillar. Ett undantag är faktiskt den fina sängmobilen med segelbåtar som Edward fick i julklapp. Den gillar både han och jag och det är jag glad för.
Han har kommit på hur man tar sig framåt i den också. Blomman är en favorit så han ömsom sparkar sig fram, ömsom suger på blomman. Och så lutar han sig på knapparna så att den spelar. Som ett eget tivoli.
Finaste älskade underbara barn.
Idag var Alexander och jag i skidbacken på eftermiddagen. Första gången på två veckor eftersom vi varit sjuka men det gick bra. Han kom ihåg hur man skulle göra och ramlade inte en enda gång. Jag hade med den nya selen jag köpt men det tyckte han först var läskigt. Kastade sig i snön och skrek ”Jag kan inte, jag vill inte” som vanligt när något är nytt. Men efter lite avledningsmanövrar där vi lekte att vi var figurer i ”Babar och Badou” som är hans favoritprogram just nu så glömde han bort att det var läskigt och så åkte vi. Sista åkte så åkte han ända från toppen helt själv och jag bara höll emot i selen. Han tycker att det är roligt också, när han glömmer bort att det är nytt och läskigt. ”Fortare” skriker han då.
Efter en och en halv timmes åkande så var han trött och kall. Han är ju feberfri men fortfarande lite trött och medtagen så det fick räcka för idag. Han somnade i bilen hem och sov i hallen medan jag lastade ur och stuvade undan utrustningen.
En slagen hjälte som var väldigt glad över skdglasögonen han fick ärva från mig. Det blir till att köpa både hjälm och glasögon till mamman inför nästa säsong men det är svårt för jag har så litet huvud.
De senaste dagarna har Edward börjat greppa saker ordentligt och han har upptäckt sina egna fötter. Han ligger i mitt knä och lutar sig mot mina ben och drar ihop sig till en boll och känner på tårna. Han har fortfarande lite dålig koordination så det kan behövas ett par försök innan han får tag på dem men till slut går det. Han verkar tycka att de är väldigt spännande!
Han tycker också om att titta på mitt ansikte och försöker ta i det. Tidigare när han ammade kläste han mig ofta på bröstet men nu ligger han mer och klappar och vill gärna greppa mitt finger och hålla i. Han stannar ofta upp i amningen ich vill se mig i ögonen och känna lite i mitt ansikte. Det är som att han är fascinerad av mig och vill kontrollera att jag finns. Det är väldigt mysigt och jag känner mig väldigt älskad när han gör så. Han tittar med sina stora varma bruna ögon och hjärtat smälter. Han är en så otroligt söt och mysig kille…
Igår var vi äntligen friska. Ett feberfritt dygn och vi kunde gå på Ludwigs dop.
Bara ett par veckor seda vi stod här med Edward. Så fint!
Dopfikat var i scoutstugan vid slalombacken och det var assor med barn. L och W har en uppsjö med kusiner och det var full fart med ballongsvärd och bus. Riktigt kul tyckte Alexander som faktiskt tuffade till sig och vågade leka med barnen fastän han inte kände dem.
Familjen T äntligen på benen.
Therese hade gjort tre smörgåstårtor själv. Imponerande och väldigt väldigt gott! Det fanns hur mycket fika som helst så det var ingen diethelg för oss. Först alla hjärtans dag, sedan födelsedag och till slut dop. Men nu är det tre veckor till Mexico och dags att göra sista rycket för att hitta bikiniformen.
Igår fyllde Dean år och Alexander var äntligen feberfri efter åtta dagars influensa. Vi började morgonen med att tvätta bort alla bakterier, dusch av mamma och båda barnen.
Det blev två väldigt söta paket på badrumsgolvet.
När Dean kom hem från jobbet hade vi ställt fram alla paketen i köket. Alexander hade gjort ett pärlhjärta under dagen som vi strukit och han fick slå in det helt själv (det lilla gula) och så skrev han ett kort.
Plötsligt händer det. Han ville skriva ett kort men jag visste inte att han kunde. Han höll pennan precis som han ska och jag bara dikterade bokstäverna och så skrev han. På kuvertet skrev han Dean och sedan på det rosa kortet blev det ”Grattis” på ena sidan och ”Alexander” på andra sidan. Det var den bästa presenten till pappa och han var så stolt! Han satt och skrev i sitt block hela kvällen sen. Det var som att allt bara lossnade med skrivandet igår.
Själv ägnade jag eftermiddagen till att baka trta. Det skulle bli en hallontårta men Alexander bestämde att det skulle vara godis på också så vi tog mini-marshmallows och skrev med och la silverkulor i mitten. Jag är väldigt nöjd men min nua sprits från Lekue som var väldigt lätt att spritsa grädden med.
Den var ännu godare än den var fin. Helt fantastisk faktiskt.
Hallon är gott!
Kvällslek för killarna med tågbanan.
Lillebror fick vara med.
På alla hjärtans dag var det Deans tur att bli sjuk men en fin bukett rosor hade hen med sig hem när han kom från jobbet i alla fall.
Vi hade semmelbullar kvar som jag hade bakat tidigare i veckan så vi firade med att äta var sin god semla på kvällen efter middagen.
Med 50% av familjen däckade i feber så var det ett väldigt lugnt firande men så mysigt det kunde bli efter omständigheterna.
Jag hittade den här bilden i min telefon. Den är från förra veckan innan han blev sjuk och jag kan se tydligt att han blivit smalare den här veckan. Min lilla knubbsäl har inte kunnat äta ordentligt och han har smalnat av. Jag måste nog gå och kontrollväga honom, se hur han ligger på kurvan.
Sötaste mysigast knubbsälen får ta och äta upp sig lite igen.
Ikväll somnade min lilla sjukling Alexander i mitt knä i soffan. Igår trodde jag att vi var på bättringsvägen men så blev han sämre i natt igen och har varit väldigt dålig hela dagen. Helst vill han bara att jag ska bära honom. Vi satt i alla fall och myste och tittade på youtubeklipp av Melodifestivalen, både nya och lite äldre. Han tycker mycket om Saade och han var också imponerad av Dannys kläder och dans i Amazing. När han hade somnat så bar jag honom till hans säng och när jag skulle titta till honom efter en stund och ta av honom kläderna så ligger han och småyrar av febern och då hör jag att han sjunger ”Copacabanana” av Sean Banan i sömnen. Snarare ”Opakabaana” men det gick inte att missta sig på melodin. Ytterligare lite senare gick jag in med en flaska välling som jag hade dopat med flytande Alvedon och då hände precis samma sak. Den har tydligen satt sig den där låten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag väljer det första. Den lille stackaren, feberyrar Sean Banan…
Edward börjar bli så stor och är medveten om allt runt omkring sig. Han behöver stimulans och aktivitet för att vara nöjd och han är en rastlös liten kille. Att vara nära och mysa räcker inte längre, han är nyfiken på vad som händer och vill bara upptäcka nya saker.
Jag trodde att han kanske skulle vara en tålmodig kille men det verkar inte vara fallet. Han är mer krävande än sin bror i den här åldern. Det går inte att sätta ner honom en sekund, då sitter han bara och gäller en enveten klagolåt tills jag plockar upp honom igen . Oftast är det inte gråt eller skrik utan det är enn entonigt gnällande som håller på tills han får som han vill . envis som synden. Det är nog bra, det behövs i den här familjen. Och vem kan motstå honom? Han är ju söt som socker och mysig som bara en Gosic-bebis kan vara. :-) Jag förösker att använda båda händerna men eftersom jag är högerhänt bär jag oftast med vänster för att kunna jobba med min fria hand. Det börjar kännas i ryggen och axlarna. Vi har ju bärselar men då blir det svårt att göra något eftersom han är mitt fram på magen då. Jag vet att vissa lagar mat och bakar så men de har nog längre armar än mig? Man behöver nästan vara schimpans för att det ska fungera. Så jag kånkar omkring honom på armen och tänker att bebistiden är kort. Alldeles för kort. Snart är han inte min lilla minibebis längre och jag vill stanna tiden igen. Jag vill njuta av honom när han är så här liten och ljuvlig. Sötaste mysigaste bebisungen… Jag är så kär i min lillgris.
Edward har fortfarande mycket hår men han har skavt av det i en ring runt huvudet och han ser mest ut som en munk bakifrån. Eller som Olle sa, han är en inverterad flintskalle som har hår där man brukar tappa det först. Han är en väldigt söt liten munk.
Edward är oftast rädd för Alexander trots att han inte gör illa honom. Men Alexander är hela tide ”i ansiktet” på Edward. Pratar för nära ansiktet, kör förbi sina leksaksflygplan för nära, pussas när Edward äter och inte vill bli störd och klappa så att Edward blir sur. Man ser hur Edward vrider bort huvudet och blinkar hårt när Alexander gör häftiga rörelser i närheten. Vi säger så klart åt honom men han bara fortsätter, han verkar vilja provocera oss lite med det. Men så igår, mitt i ”sjukstugan from hell”, så stod jag i köket med en snorande Edward på armen och en intensiv Alexander studsade runt på golvet och ville ha uppmärksamhet och då hör jag hur Edward skrattar. För första gången skrattar han åt sin bror. Det var så skönt. Är det nu det börjar? Är det nu de ska börja få glädje av varandra? Alexander har ju alltid älskat Edward men det har inte direkt varit besvarat. Edward har bara varit rädd för Alexander eller i alla fall uppfattat honom som något som bara stör. Men plötsligt var han rolig. På kvällen hände samma sak när Dean bar omkring på Edward. Så enormt härligt att höra hans lilla kluckande skratt när brorsan gör konster framför honom.
Dagarna går och jag tror hela tiden att ”imorgon är han frisk” men varje natt går Alexanders feber upp till närmare 40 grader och sedan sjunker den på morgonen till ca 38 och försvinner sedan under dagen. Edward är inte febrig längre men jag har aldirg sett ett snorigare barn. Det bara strömmar grönt inflammerat snor ur honom och nu har det börjat bli blodblandat också när han nyser. Stackarn. Han är så liten och sjuk… Jag hinner liksom inte hålla bort snoret som bara rinner och dessutom skriker han allt vad han kan när jag kommer med näsduken och ska torka. Eftersom han är så förkyld så äter han dåligt också. Han kan ju inte andas genom näsan och då är det svårt att amma. Så då blir han hungrig, och skriker men kan inte äta. Näsdroppar finns ju inte får så små, man får bara ge koksaltlösning och det hjälper ju inte alls.
Jag är så trött och slut och mitt humör är i botten. På nätterna sover jag inte för jag skvällammar Edward och kollar Alexanders temperatur hela tiden. De vaknar om vartannat och båda vill ligga nära. På dagarna måste Edward bäras nästan hela tiden och Alexander ska underhållas med spel och pärlor eller något annat och samtidigt ska jag försöka få i honom också mat men han vill inte äta heller. Igår åt han ugnspannkaka som jag strött oboy över och det var nog det första riktiga målet mat jag fått i honom på fem dagar. Han är också grinig och på dåligt humör och vi bara tjafsar med varandra. Jag är så less. Och trött. Om han får feber i natt igen och inte kan gå till dagis imorgon så ställer jag in Deans födelsedag på fredag. Det blir inget tårtbak eller presenthandling så länge jag har Alexander hemma, att försöka sig på att baka eller att åka någonstans med de här två grinollarna är inte aktuellt. Kors i taket nu sover båda två samtidigt och jag kan sätta ner rumpan och ta en kopp te. Jag borde dammsuga och bädda rent i sängarna men det bryr jag mig inte om. Jag orkar inte.
Med två sjuka barn så blev det ett lugnt firande idag. Vi började med pannkaksbrunch. Pannkakor med Nutella, banan och cocos.
Röda rosor, choklad och te från min man. Och så diamanter till min förlovningsring.
Under vår goda hemmamiddag så öppnade vi vår ”hemliga låda” från bröllopet som legat och väntat i fem år. En flaska vin, toastmastrarnas placeringskort, middagsprogrammet, weddingfavours, confetti och så lapparna där gästerna skrivit vad det trodde att vi skulle göra om fem år. Alltså nu. Otroligt roligt att läsa allas teorier och det fanns ett dominerarnde tema om villa i norrort och BMWs. Lite utlandstjänster och Dean som hemmaman dök också upp på lapparna. He he. Imponerande nog så hade både Tomas S och Pär N prickat in boende på Ekerö som vi själva inte hade på kartan då. Vinnare med alla rätt i sina gissningar var dock Jakob E (som vid tillfället var 13 år).
Mitt i prick i sin enkelhet.
Peppar peppar hjälpte inte. Alexander är sjuk för första gången på länge, både han och Edward har haft influensan sedan igår. Förkylda febriga och rätt gnälliga. Värst har det varit för Edward som hade nästan 40 grader hela dagen igår och bara låg och kved i min famn hela dagen och natten. Nu har hans feber gått ner till 38 och han börjar bli vår vanliga glada bebis igen. Stackarn, han var så dålig. Alexander har inte lika hög feber men han är fortfarande dålig så idag så det är sjukstuga här hemma. Vi tittar på TV, sitter vid datorn och spelar sällskapsspel. Mest Thomas-tåget-speler och UNO. Det enda han äter är glass och bullar förutom två pannkakor med choklad som vi fick i honom idag. Hoppas att han är bättre imorgon och får tillbaka aptiten. Det är så jobbigt att se sin lilla älskling så här.
Två trötta killar på golvet vid tågbanan.
Soffmys framför TVn. Jag titar på melodifestivalen, Dean tittar lite med mig och simultanspelar poker och Alexander tittar på Pettson och Findus på SVT play. Alla får sitt lystmäte.
|
|
SENASTE KOMMENTARER