|
|
Häromdagen pratade jag i telefon med Alexanders farfar. Den var på övervåningen och la golv. Dean hade låtit Alexander leka med kritorna tidigare på morgonen. Jag hade plockat ihop resterna av kritmassakern men tydligen inte hittat alla delar av den svarta. Medan samtalet pågick så hann Alexander rita på alla köksskåp och på dörren in till tvättstugan. Ja ja, det går bort med en våtservett tänkte jag och började gnugga när telefonsamtalet var över. Jag hade så rätt och några minuter senare syntes inte ett spår av konstverken som nyss prytt hela köket.
Ett par timmar senare skulle jag städa i köket och flyttade på alla stolar. Då upptäckte jag det här. Inte riktigt lika lätt att ta bort med en våtservett… Just nu känns det lite synd att IKEA har bytt mått på de här stolarna så att de klädslar man köper nu är för stora.
Vi får se det som en investering. För visst syns det redan nu att han är enormt artistiskt lagd…? Han är inte bara sång- och dansman, han är en allkonstnär.
Alexander är så glad åt sitt rum. När han fick det sprang han fram och tillbaka, fram och tillbaka en lång stund bara fr att han plötsligt hade en stor yta att leka på. Nu när vi har fått in alla möbler och alla leksaker så vill han hela tiden leka där. Det första han gör på morgonen är att peka på rummet och vill in där och leka. Han är ledsen över att lämna rummet för att gå till dagis och det första han vill göra när han kommer hem är att leka i rummet. Han har inte ens tid att äta middag. Idag lekte vi där inne när vi kom hem och jag frågade om och om igen om han ville äta men han sa nej varje gång. När jag till slut lockade ner honom på nedervåningen var han såklart panikhungrig och kunde knappt vänta på att jag värmde kyckling och ris i micron. Tur att vi hade rester och inte skulle börja laga maten. 
Det som är lite opraktiskt är att hans rum inte är på samma våning som kök och vardagsrum, speciellt på eftermiddagarna när vi kommit hem från dagis. Det kommer att bli mycket bättre i huset då vi har barnkammare vägg i vägg med köket så att han kan vara nära men ändå leka med sina saker i sitt rum när jag lagar mat eller diskar undan. På kvällen får vi lägga honom i vårt sovrum nu för det är lite för mycket roliga saker att titta på i hans rum och sen lägger vi över honom i hans säng när han har somnat. Det är så mysigt att se honom så lycklig över sitt rum och sina saker.
Ikväll har jag sorterat Alexanders garderob och lagt alla urvuxna kläder i en plastback. Vi är inne på den tredje nu. Det är alltid lite vemodigt när kläder ska sorteras ut och jag har svårt att kasta eller sälja. Det finns så mycket minnen till varje plagg. Så jag sparar. Till nästa barn eller bara för att ha. För att plocka fram någon gång och minnas när han hade dem. Ikväll var det storlek 80 och några kvarvarande 74:or som veks ihop och lades i små prydliga högar. Han har blivit så stor och fått så stora fötter. I kläder är det 86 och 92 som passar och hans vinterskor i storlek 23 börjar kännas på gränsen till för små, jag tror inte att vi kommer att klara vintern på ett par skor. Lilla stora gubben, varför växer han så fort? Jag vill hinna njuta mer av varje utvecklingsfas och varje steg i hans liv. Även om vi nästan alltid är tillsammans så kan jag inte få nog av att vara med honom. Även om det är jobbigt ibland och jag längtar efter egentid så känns den sällan så njutbar när jag väl får den för det känns som slöseri på tid som kunde ha spenderats med Alexander. En förmiddag ensam då och då njuter jag av men om vi inte ses på ett dygn så längtar jag nästan ihjäl mig efter hans pigga små ögon och hans doft. Åh den där doften. Den ljuvligaste på jorden. Jag skulle känna igen den bland en miljon andra. Jag är en doftjunkie, jag blev nog kär i Dean rätt mycket på doften också. De luktar så fantastiskt mina pojkar.
Nu skulle jag ju skriva om att sortera kläder. Sammanfattningsvis så är det känslosamt. Det är en påminnelse om hur fort tiden går. En påminnelse jag inte vill ha. Och samtidigt är den en underbar minnesresa när plagg efter plagg viks ner i lådan.
Alexander kiknar av skratt när han får brottas med sin pappa. De rullar runt i Fatboy säcken eller i vår stora säng och busar på ett så där grabbigt lite hårdhänt sätt och Alexander vill aldrig att det ska ta slut. Igår kväll höll Dean på att lägga golv i hallen och jag lekte med Lexus i hans rum men han kom ganska snart på att det nog kunde vara roligare att leka med pappa. Mamma är bra till att läsa böcker, rita och köra tåg men de hårdhänta buslekarna är hon ganska kass på även om hon gör sitt bästa… Han gick ut i hallen och klättrade upp på Deans rygg och blev sedan nervält och uppfångad. ”-Igen!” skriker han direkt och ville upp på ryggen direkt. ”-Igen Igen Igen!” Han kunde inte få nog. Han är så glad över att han har kommit på ordet ”igen” för nu kan han kommunicera när han vill göra saker om och om igen. Det blev minst 15 ryggklättringar och lilla goset var så lycklig.
Idag fick jag än en gång förvånas över hur mycket de lär sig på dagis de små liven. När vi kom hem var Alexander törstig och pekade på vattenkranen så jag frågade om han ville ha vatten. Ja det ville han såklart. Det roliga var att när jag gav honom muggen så säger han ”-Shitta!” -Vad säger du lilla gubben? ”-Shitta!” Och sen sätter han sig ner på golvet innan han börja dricka. Han har alltså lärt sig att man måste sitta ner med vattenglaset. Den duktiga lilla killen ville tala om för mamma att man minsann sitter ner när man ska dricka. Mamma har ju inte förstått att det finns regler och att man kan följa dem. Men mamma är väldigt tacksam emot dagis. Och imponerad vill jag lova.
Jag har skrivit förr att jag inte känt mig bekväm med vår BVC-tant på Kungsholmen. Nu i veckan så pratade jag med henne för att hitta en ny tid för 18-månaderskontroll för Alexander eftersom han var sjuk vid det tillfället före jul då han skulle ha varit där. Som vanligt så var hela hennes inställning till allt bara negativt och besvärligt så jag kände efter det samtalet att jag inte vill ha kvar henne för hon suger så mycket energi så jag skrev helt enkelt in oss på BVC här på Ekerö istället. Här fick vi en tid nästa vecka på morgonen och det kändes så smidigt allt ihop. På Kungsholmen skulle skulle vi få vänta till i slutet på februari och vi kunde bara få eftermiddagstider mellan två och tre så att jag blev tvungen att ta ledigt en halv dag. Jag minns när Alexander var liten och jag var tvungen att vara där så tidigt så att vi fick släpa oss upp på morgonen. Varför inte låta de föräldralediga komma på dagtid och de som jobbar komma på morgon och kväll? ”-Vi jobbar faktiskt hela dagar” var hennes sura svar när jag frågade om vi inte kunde få en morgon eller kvällstid. Jag orkade inte ens diskutera med henne men förmågan att planera så att det passar olika föräldragrupper verkar vara obefintlig.
Nu lämnar vi i alla fall henne och hoppas att det blir bättre på det nya stället. Den enda gången hon varit tillmötesgående var när jag ringde och sa att vi skulle flytta till Ekerö och behövde få journalerna överförda. Det fixade hon på momangen. Det ska bli så skönt att slippa få den där klumpen i magen varje gång man ska gå till BVC. Vad man än sa så hittade hon något att gnälla på eller snörpa på munnen åt den där surtanten Helena. Vårt nya BVC drivs i privat regi och det brukar ofta hänga ihop med proffsigare och lite mer kundorienterade anställda så nu hoppas vi att det är så!
Alexander tycker att det är oerhört roligt att krypa in i möbler och gömma sig nu. Eftersom vi ännu inte packat upp vår stereo, video, cd-skivor och DVD-filmer så är TV-bänken tom och det är så roligt att se Alexander krypa in i den och stänga dörren om sig. Han kan sitta inne i skåpet under glashyllan som delar den rätt låga skåpen på halva höjden. Han tycker att det är ännu roligare om man ropar ”-Var är Alexander?” när han krupit in. Då kryper han ut och ser stolt ut över att han lyckats gömma sig.
I förrgår när jag hämtade honom på dagis så ville han inte klä på sig så vi lekte lite i hallen och sprang runt runt tills han hittade ett av de större barnens klädskåp och kröp in där och drog igen dörren om sig. Vi börjar nog komma in i ”bygga koja fasen”.
Alexander trivs så otroligt bra på dagis nu och det märks på allt ifrån humör till aptit och till hans språkutveckling. Han är plötsligt oerhört lätt att umgås med och han är glad hela tiden. Han kramas och gosar och leker och pratar konstant. De säger också på dagis att han äter det som serveras nästan varje dag och vi märker också att han har bättre aptit och ber om att få mat när han är hungrig. Det har aldrig hänt förr. Igår åt han massor med ris och kyckling när Dean och jag åt hamburgare. Efter att först ha ätit två portioner av sin mat så fortsatte han att peka på bordet så vi gav honom lite av våra hamburgare med förväntningen att han skulle spotta ut det så snart han kände smaken som han alltid gör. Vi blev oerhört förvånade när han gladeligen åt upp sin bit som han fick och ville ha mer. Det slutade med att han ätit en halv hamburgare utöver sin stora portion kyckling med ris. Det händer inte så ofta men han har i alla fall börjat vidga sina vyer vad gäller maten och det går alltså ner lite kött någon gång då och då vilket vi tycker är jättebra.
Det är spännande att se hur dagispersonalen stimulerar honom på alla möjliga sätt. Han pratar mycket om ”Babblarna” (Blabla som han kallar dem) som är det de läser på sina läsestunder och knackar just nu på saker eftersom man i babblarnas ena bok knackar på dörren för att hitta Dadda. Vem är där frågar jag? DADDA! säger han glatt. Jag hade lite dåligt samvete när vi skolade in på dagis över att han skulle vara där hela dagarna och att vi inte kunde ha honom hemma längre men nu känner jag att dagis är så bra för honom och att han trivs så bra så allt dåligt samvete är borta. I morse gick han rakt in på kotten själv och grät ingenting när jag gick. När Dean hämtade honom sprang han runt runt i extas och fröknarna berättade att han och Albin hade hållit låda precis hela dagen. Han hade massor att berätta för mig när Dean lämnade över honom och när vi åt middag så ville han ha äpple. Jag visste inte att han kunde säga äpple… Han lär sig så mycket av att vara med fröknarna och andra barn och trivs som fisken i vattnet. Om jag tänkte att dagis i stor utsträckning är förvaring så hade jag helt fel och det känns skönt.
Det börjar bli dags att ta tag i potträningen av Alexander. Vi börjar märka att han är redo eftersom han vet när han behöver kissa och han börjar intressera sig för pottan.Han leker mycket med pottan och har börjat sätta sig på den med kläderna på o vi går på toa. Förra veckan när vi badade började han dra sig i snoppen och ville klättra ut badkaret. Jag lyfte över honom i duschen och då kissade han direkt, men han ville inte kissa i badet. Han går också undan nu när han behöver göra större saker i blöjan. Han gömmer sig ofta bakom kartongerna i vardagsrummet just nu.
Det märks att han vet vad man ska göra på pottan. det har han nog sett på dagis, men han är själv inte redo att säga till att han vill gå dit. Vi måste börja vara lite mer observanta på honom och försöka hinna sätta honom på pottan när han försöker gå undan. Jag har lyckats två gånger när vi precis hade köpt pottan i November men då visade han inga tecken på att kunna känna när det var dags som han gör nu. Antagligen kommer det inte att bli potträning på allvar förrän framåt sommaren men det är lika bra att ta alla tillfällen nu att uppmuntra honom att använda pottan och belöna honom om han gör det. Killar är ju ofta senare än tjejer på att bli av med blöjan men det känns i alla fall bra att han visar tecken på att vara ”pott-mogen”.
Vår lilla köttvägrare har ätit köttbullar! Jag trodde inte mina öron när en dagisfröken berättade att han hade vräkt i sig köttbullar häromdagen. Han som aldrig har ätit rött kött i hela sitt liv… Han hade ätit så många så att de hade tappat räkningen. Bara köttbullar med sylt och ingen potatis och sedan hade han fyllt två blöjor för att han ätit så mycket.  Jag undrar om det var en engångsföretelse? Han visar då inga tecken på att äta kött hemma än. Inte när vi var på IKEA i helgen heller förresten.
Alexander har aldrig ätit kött, inte ens när han var bebis. Då vägrade han både kött som jag lagade till och barnmatsburkar med kött i. Det jag har fått i honom i form av rött kött har varit väl maskerat inne i pasta eller så utblandat med något så att det inte gått att känna någon smak av det. Kyckling, skinka och kassler har gått ner men inte entrêcote, fläskfilé, köttullar eller köttfärssås. Jags om trodde att alla barn bara älskade köttbullar och köttfärssås? Det där med köttfärssåsen har ju ännu en komplikation och det är tomaterna. Hans fiende nummer ett. Det äckligaste i världen. Han avskyr alla sorters tomater, varma som kalla, och har alltid gjort. Samma sak där, röda barnmatsburkar med tomat i gick aldrig att servera. Det var lite jobbigt för det är tomat i rätt många av de populära barnmatsburkarna. Och hemlagat var ju inte heller bra.
Hans komplicerade förhållande till mat fortsätter även om det periodvis blivit bättre. Nu verkar det som om dagis får i honom både köttbullar och fisk och det är ju fantastiskt. I kväll så ville han inte ens äta sina älskade makaroner som jag serverade utan valde att vända tallriken upp och ner på golvet och slå skeden ur handen på mig. Gode gud, ge mig styrka att orka hantera de här måltidskrigen. De är faktiskt en stor smolk i glädjebägaren när det kommer till vår vardag. Men det måste väl gå över snart? Jag hade tagit ut segern om det redan i slutet av sommaren när han började ge oss tallriken när han var mött istället för att kasta den. Nu är vi tyvärr tillbaka på ruta ett och tallriken flyger som en vante genom rummet så att maten bara sprutar. Det är lite extra roligt dagar som idag när man precis städat köket också… Den här killen vet vilka knappar han ska trycka på.
Någon mer mat blev det inte idag men en banan var jag tvungen att ge honom innan han skulle sova. Annars vaknar han hela natten och skriker efter välling och det orkar jag inte nu efter att ha haft vinterkräksjukan. Sen fick jag i alla fall belöningen med världens gladaste och mysigaste kille som nu kan duscha själv och lekte inne i vattenstrålen tills han blev ett litet russin. Efter det kröp vi ner i sängen och han somnade på 30 sekunder med sitt lilla ansikte mot mitt. Då är plötsligt allt förlåtet. Att vara mamma till den här energiska, envisa, intensiva och extremt gosiga lilla killen är en känslomässig berg- och dalbana.
Jag har precis kommit på benen igen efter att ännu en gång ha åkt på vinterkräksjukan. Det var femte gången sedan Alexander föddes! Jag har alltså haft vinterkräksjukan fler gånger det senaste året än jag haft så länge jag kan minnas i hela mitt liv…
Varför är det så jobbigt att ha vinterkräkis när man är vuxen? Alexander kräktes två gånger i lördags men var hur glad som helst och lekte bara vidare. Det är liksom ”blurp” och sen som om ingenting hänt. Dean trodde mig inte ens när jag sa att han hade vinterkräksjukan, han trodde bara att Pluppin fått i sig något. Eftersom jag åkte på det så kan vi ju så här med facit i hand konstatera att det var den i alla fall. För mig var det dock inte lika smärtfritt. Igår sov jag precis hela dagen och hade ont i varenda muskel i kroppen. Jag önskat att jag hade ett barns återhämtningsförmåga. Idag har jag varit på benen igen men jag är fortfarande svag och trött och har en vätskebrist som heter duga. Nu får det vara nog med kräksjukor! Jag orkar inte mer.
Förra fredagen var det dags för den årliga NK rean. Ingen rea är så bra som NK:s. Det börjar på höga priser men det är å andra sidan rejäla rabatter och inte bara på några få ställ utan på nästan allt. Jag och en kompis hade dejt klockan åtta då det var VIP shopping innan alla släpptes in klockan tio. Det var verkligen skönt att få ett par timmar med mindre trängsel att hinna titta igenom utbudet och göra några riktiga fynd. Årets höjdpunkt var ett par helt underbara svarta pumps från Hugo Boss. Vi kom därifrån med flera påsar var och det var en riktigt välbehövlig förströelse. Vad är mer lyx för en småbarnsmamma än att hänga med en tjejkompis, shoppa och äta lunch på stan? Lyx lyx lyx! Dessutom var det nästan bara saker jag behövde som fick följa med hem…
Idag blev det ännu en lämning utan gråt och när jag hämtade honom ville han inte gå hem utan ville hellre visa mig alla roliga saker på dagis. Han såg mig genom fönstret när jag kom och blev helt extastiskt lycklig. Mamma mamma mamma hörde jag där inne medan jag tog av mig skorna. När jag sedan kom in ville han läsa ”Babblarna”-boken och visa mig var de bodde och hur man knackar på dörren och sen berätta vad de hette. Plötsligt hade jag fyra barn som ville läsa ”Babblarna” med oss, det är verkligen något som barnen tycker om.
En annan sak som han tycker är väldigt roligt just nu är att räkna. Jag har lärt honom räkna genom att visa att bilen har fyra hjul. En två tre fyra. Nu går han om kring och räknar det mesta, eller vill att vi ska räkna. Eeen! säger han uppfodrande och vill att jag ska räkna hur många likadan det finns av det han pekar på. Det är också ett bra knep för att få honom att klä på sig. Vi räknar hur många fötter som kommer ut ur benen på overallen. Sen räknar vi hur många händer som kommer ut ur ärmarna. Det är oerhört intressant tyker Alexander och det gör påklädandet väldigt mycket smidigare för oss.
Vi kom i alla fall hem från dagis efter att ha räknat händer och fötter och sedan gått hela vägen till bilen själv. Det är inte lång men han brukar alltid vilja att jag bär honom. Idag så gick han helt själv med bara lite pauser för att peka på månen då och då. Han älskar månen. Eter den intensiva och roliga dagen var han väldigt trött ikväll. Han somnade halv åtta efter 5 minuters mys i stora sängen. Det är jobbigt att ha roligt hela dagen!
I helgen var Alexander lite bråkig en mrogn, han låg och slog på oss och sparkade och inget vi sa hjälpte. Till slut fick vi nog och flyttade över honom till spjälsängen bredvid oss som konsekvens för att han inte lyssnade på oss när vi sa nej. Efter lite gråt så ställde han sig och ropade ”Moja”, ”Moja”. Vi kunde inte förstå vad han menade men han fortsatte att ropa på ”Moja”. Till slut gick det upp ett ljus och jag frågade om han pratade om Mormor. Joo, sa han och nickade. -Var är mormor då? -Borta! Han var alltså sur på oss för att han inte fick som han ville (slå och sparka) och då ropade han på mormor för att hon skulle komma och hämta honom. Han är verkligen mormors pojke Alexander. Han pratar fortfarande om ”Moja” och ikväll pekade han på vår altan och sa att ”Moja” var där. Vilken tur för honom att hon kommer och hälsar på i början av februari!
Det är så roligt när talet utvecklas och man kan få svar på saker. Man kan fråga väldigt mycket ja- och nejfrågor nu och han svarar. Lite lurig är han dock för om han inte förstår eller inte vet så svarar han ganska ofta i alla fall. På samma sätt så pekar han var som helst om man frågar var något som han inte förstår är.
|
|
SENASTE KOMMENTARER