Tosic

Alexander update

Det var länge sedan jag skrev om Alexander. Han växer så att det knakar och lär sig massor hela tiden. Den lilla killen ska börja på dagis om tre veckor och den ljuvliga tiden Dean haft hemma med honom lider mot sitt slut.

På senaste tiden har han blivit om möjligt ännu mera pappig och det är inte möjligt för mig att konkurrera. Han tycker att jag är helt okej men ingt går upp emot pappa och han gråter inte ens längre när jag går till jobbet. När jag kommer hem kommer han sällan och möter mig om han har något roligare för sig och han hänger mest vid Deans ben om vi båda två står i samma rum.

Dean och han var i London för ett par veckor sedan och då såg det ut så här:

Dean som alltid brukar fota mycket hade tre ynka bilder med sig hem från London, den här och två bilder på träd…

På öppna förskolan är killarna väldigt ofta. Alexander börjar bli en av de största killarna där och får utlopp för mycket energi. Hans favoritleksak är BRIO tågen med tågbana, så det är nog en given julklapp i år.

För två veckor sedan när det var landskamp mot Holland och jag jobbade väldigt sent var det killkväll hemma i soffan i supportermundering. Lexus hade sin Ibrahimovic tröja men däckade tyvärr innan avspark. Hade pappa spillt whiskey i vällingen?

Alexander har börjat prata i telefon med mig. Han lyssnar inte bara längre utan säger också saker. Oftast är det bara haj hej och hej men häromdagen när jag sa ”Är det mammas lilla groda?” så svarar han ”Goda!”. Det var så gulligt. Lilla grodisen vet att han är en ”Goda”.

Ibland undrar jag om han vet att han heter Alexander. Vi använder mest ”PLuppin” när vi pratar om honom och när vi pratar med honom säger vi (eller mest jag) nog bara Alexander ungefär hälften av gångerna, och smeknamn den andra hälften. Pluppiluren, Uppe-luppe, Godisgrodan, Grodis, Kärleksbarnet… Listan kan göras lång. Jag tror i och för sig att han vet att det är han som är Alexander för han brukar peka på sig själv i spegeln när jag frågar men jag skulle inte klandra honom om han var lite osäker på vad han egentligen heter.

Det är en riktig liten babblare vi har fått. Han pratar konstant och det är långa haranger som kommer. Än så länge förstår vi inte så mycket och det märks att han är frustrerad över att inte kunna säga allt han vill men det kommer nog att lossna snart. Han sätter ihop upp till tre ord, ”pappa titta där” och sådana enkla meningar men inga sammanhängade resonemang än så länge.

Han är världens mysigaste och världens jobbigaste just nu, allt på samma gång. Han har börjat slåss, rivas och ibland även bitas och vi försöker med alla medel att lära honom att det är fel. Ibland slåss han för att han är arg men nästan lika ofta för att det är kul eller se vad som händer. Antagligen är det en kombination av att han är inne i trotsåldern och en frustration över att inte kunna säga vad han vill. Samtidigt som han har slåss väldigt mycket så pussas han också väldigt mycket. Han vet att man kan få mamma och pappa på gott humör genom att ge en puss och att man då genast blir förlåten för allt. Det är ju så svårt att vara arg på ett barn som kommer och pussas. Vi har i alla fall försökt med lite olika metoder de senaste månaderna för att få honom att sluta. Först bara att säga nej och berätta att så gör man inte. Då det hade absolut noll effekt så har vi försökt ta fast honom och hålla händerna tills han lugnar sig. Vi har också försökt skälla på honom och visa att vi blir arga/ledsna när han slåss men inget verkar hjälpa. Jag läste någonstans att man ska ignorera barns oönskade beteenden och uppmuntra bra beteenden men det fungerar ju inte i praktiken. Vi kan inte bara ta emot när han slår oss och river oss i ansiktet, han måste ju få veta att det är fel. Det är så tråkigt att han är så aggressiv just nu för det gör ju att vi blir lite avståndstagande. Han har fått flytta ut till sin egen säng för han slåss även på nätterna om han vaknar och för några nätter sedan sov jag knappt en blund för han rev mig så fort han kom åt någon kroppsdel som han kunde grabba tag i. Det är väl det som är smolket i glädjebägaren just nu, det här tråkiga beteendet, men förhoppningsvis blir det bättre när han börjar på dagis och fler personer kan förstärka våra förmaningar om att det är fel att slåss.

Alexander är också en liten dansare. Så fort det kommer en svängig låt på radion eller TVn så ställer han sig och dansar. Dean säger att han inte är så förtjust i babysången på öppna förskolan men han kanske borde gå på babydans istället? Han älskar när vi sätter på bilradion i hans blåa cabriolet som han fick i ettårspresent. Den spelar fyra olika låtar och han dansar och diggar som en liten tok när den går igång. I söndags morse låg vi i sängen alla tre + bilen och spelade bilradio och dansade med våra huvuden och han skrattade så att han kiknade. Han måste ha ärvt känslan för kommersiell musik från sin mor.

En annan sak som han tyvärr ärvt från mig är åksjuka. Han har kräkts ytterligare två gånger på sistone, ena gången på väg till flygplatsen i London och andra gången förra helgen när vi åkte ut till Ekerö. Undrar hur det ska gå att bila upp till Piteå i jul? Vi tänkte köra på natten både upp och hem så att han sover. Vi var alldeles för sent ute för att få biljetter till något överkomligt pris och jag visste inte riktigt hur jag kunde vara ledig men nu blir det bil natten 22/23 Dec och hem efter julhelgen, antagligen natten 27/28. Hoppas att det går bra!

Lösenordsskyddad: Fullspäckat schema

Lösenordsskyddad: Det närmar sig

Gillar mammas mat

Alexander har fått några favoriträtter som jag lagar. På bilden äter han min ugnskyckling med ris och steksky som han kan äta nästan hur mycket som helst av. Han äter ganska bra själv men lite svinn får man räkna med.

En annan ny favorit är kassler med ris och champinjonstuvning. Jag brukade göra den med sparrisstuvning och det har inte varit jättepopulärt men förra gången hade jag ingen sparris och tog champingjoner istället, och vilken tur! Han fullkommligt älskar det och kan inte sluta äta. Så nu blir det inte mer sparris i den rätten.

Det är skönt att han börjar äta så mycket av vår mat och att vi börjar hitta ”säkra kort” som man kan ge honom även när han har lite sämre aptit. Och då menar jag något annat är falukorv… Det är fortfarande favoriten men han kan ju inte leva på bara korv hela livet.

Utflykt med mammagruppen

I söndags gjorde vi den första utflykten med utflyktsgruppen! Vår mammagrupp har omvandlats till en sådan nu när vi jobbar igen och inte kan ses på vardagarna längre. Det är vårt sätt att hålla kontakten och ambitionen är att göra en utflykt en gång i kvartalet.

Den här gången föll valet på Siggesta gård som vi hört mycket om. Alexander var lite blyg när vi kom och klamrade sig fast vid mig varje gång någon pratade med honom. Han verkar ha blivit lite blygare på sista tiden?

Dagens program var lunch, lek och loppis. Lunchen var nog den mindsta brunchtallrik jag någonsin fått så även om det var gott så var det en stor besvikelse. Jag tycker att Siggesta gård var ganska mysigt men restaurangen rekommenderar jag verkligen inte. Ja ja, nu var det inte maten vi var där för och det var väldigt kul att se alla igen. Alexander och Leo pussade och kramade varandra massor när vi kom men efter ett tag när de blev lite trötta och hungriga började de slå på varandra istället. De är ombytliga de små. Men det var väldigt gulligt att se dem gosa med varandra!

Alexander ville köra de små elbilarna men han var lite för liten för att kunna köra själv. Det får bli nästa sommar. Den här bilden på en längtande kille är helt underbar…

Alexander fick också provsitta på en traktor vilket jag trodde att han skulle älska men han var ganska avvaktande till en början och klamrade sig fast vid mig när jag försökte sätta honom i sitsen. Till slut släppte min lilla koala och repade mod till sig. Så här fin var han på traktorn!

Lite konstigt att han som är så tuff kan vara så avvaktande ibland. I fredags när Dean var på 4H gården i Solna med mammagruppen kastade han sig helt själv utför den stora rutchkanan och tvekade inte att ge sig på det om och om igen.

Om man kan göra det här, hur kan då traktorn vara läskig? Det är så roligt att följa hans utveckling och försöka se världen genom hans ögon. Han är en ljuvligt liten komplex person!

Och nu saknar jag honom massor. Imorgon kommer de hem från London och det har varit en lång och tom vecka utan mina pojkar…

En annorlunda lördagkväll

Dean och Alexander har åkt till familjen Cooksey i London för en veckas mys med kusinerna så jag är ensam hemma hela veckan. Det är ensamt och tomt här i soffan och jag saknar den lilla virvelvinden som brukar yra omkring här i vardagsrummet. Det är en gigantisk skillnad mot i lördags då det var full fart här.Jag var så förkyld förra veckan och kom hem med feber på fredag kväll så lördagen blev en riktig hemma-dag utan att göra något särskilt, bara försöka ladda batterierna. Alexander var också lite förkyld så det kändes okej att stanna inne. Vid halv åtta var han trött och jag lade honom med en flaska välling och tänkte att han skulle somna men han hoppade upp full av energi och det var helt uppenbart att han inte skulle somna på ett bra tag.

Dean och jag hade planerat en film-kväll i soffan och jag hade köpt lite godsaker som vi skulle äta. Alexander brukar somna vid åtta så jag hade inte ens funderat på att han kanske skulle vara vaken. Det blev en annorlunda lördagskväll med en Alexander som inte satt stilla en sekund runt och han liknade mest av allt en Duracell-kanin där han for fram. Dean och jag tittade på Morden i Midsomer istället för på någon av de filmer vi valt ut eftersom det inte direkt blev fokus på det som visades på TVn. Det blev lite annorlunda än vi tänkt oss men ändå väldigt mysigt. Det var nog vår första helkväll i soffan som familj (även om Aleander var både i soffan och på golvet om vartannat). Vi brukar vänta med att ta fram skålar och glas tills Alexander sover eftersom han gärna rakar rent på bordet om han får chansen men till slut tog jag fram chips och popcorn trots att han var vaken och ställde skålarna i soffan. Han har ju inget fel på smaklökarna så han kröp direkt upp i soffan och började tigga popcorn och för första gången var vi tre som delade på skålen. Chipsen tyckte han inte om vilket var bra och vår läsk fick han inte smaka. Vi satt med var sin liten läsk i flaska och Alexander med sin nappflaska vatten, det måset ha varit en rolig syn. Familjen Tosic, popcornälskarna!

Vi undrade om han inte skulle somna någon gång men timmarna gick och han visade inga tecken alls på att bli trött. Fem i tio gick till slut den lilla Duracell-kaninen från 100 till 0 på ca trettio sekunder. Han kröp upp i soffan och lade sig platt på rygg rakt över mina fötter och somnade på ett ögonblick. Han bara somnade där han först lade sig! Det såg så roligt ut och vi väntade någon minut innan vi bar in honom i sovrummet där han sedan sov som en liten sten till kvart över åtta på söndag morgon så att vi fick sovmorgon. Han har vaknat rätt tidigt de senaste dagarna så det var skönt att få sova ut och välbehövligt för att få chansen att friskna till lite. Han får gärna vara uppe med oss på fredag- och lördagkvällar om det garanterar någon timmes extra sömn morgonen efter. Han är den mysigaste lilla virvelvinden man kan ha i en soffa!

Lycka är…

…att vakna av Alexanders mjuka kind mot min. Han är nyvaken och vill gosa medan han sakta vaknar till mer och mer. Precis så var det i morse när jag vaknade av att han gnuggade sitt lilla ansikte mot mitt för att jag skulle vakna och kramas med honom. Det var minuterna innan han hoppade ner ur sängen och hämtade sin favoritbok ”mina 100 första fordon och maskiner” och ville att jag skulle berätta om traktorerna och brandbilarna för honom. <3

Han sover nästan alltid med oss nu. Ibland somnar han i sin egen säng men han vaknar alltid till och kan inte somna om ifall han inte får ligga i vår säng. Vi har funderat på om vi borde framhärda i att han ska sova i sitt eget rum men vi tar inte tag i det. Det känns inte så prioriterat. Även om vi sover sämre med honom i dubbelsängen så är det så mysigt att ha honom där. Att få vara nära honom de där minuterna på morgonen när han vill kramas. Och att vara nära honom när han sover oroligt och behöver närhet. Han är en liten koalabjörn som söker mycket kroppskontakt, och det är inte konstigt eftersom vi också är sådana, så han får sova med oss tills vidare. När vi flyttar till radhuset i November ska vi byta till en vanlig säng i hans rum så att vi kan sova bredvid honom när det behövs och sakta lära honom att sova själv. Han verkar sova mycket bättre i sängar som inte är spjälsängar så förhoppningsvis kommer han att trivas bättre i sitt eget rum då. Men så länge han behöver samsover vi i vår stora säng och jag tycker att det är väldigt mysigt.

Lösenordsskyddad: Jag saknar att bo i stan…

Grötvägraren

Alexander har inte ätit gröt på nästan en vecka nu. Han vill inte ha det till frukost och inte till kvällsmat heller. Han har i perioder inte velat ha på kvällen men nu verkar det vara helt slut. Han äter mer och mer mat till lunch och middag så jag antar att han börjar bli en stor pojke som inte längre äter lika många mål som en bebis och blir mer selektiv i vad han vill ha. Han äter frukost, lunch, mellis, middag och sedan två flaskor välling (en när han går och lägger sig och en vid midnatt). Förhoppningsvis kan vi snart ta bort den där extra flaskan välling men den stör inte så mycket, oftast ger Dean den när han går och lägger sig, nattuggla som han är, och sen sover Alexander till någon gång mellan sju och åta på morgonen.

Vi ska prova med att göra riktig gröt åt honom men det verkar som att dagarna med bebisgröt är över. Han visar tydligt att han inte vill ha genom att både säga nej nej nej och skaka på huvudet. Om man ändå framhärdar så lappar han till skeden så det gör man inte så många gånger. Det är en bestämd liten herre det här.

Härlig helg

Då Dean och Alexander åkte till Skåne på onsdag morgon så blev det tre intensiva jobbdagar för mig. Det blev sent till och med på fredag kväll så jag hade en myskväll med mig själv och en syndig påse godis. Det var länge sedan sist.

På lördag morgon hade jag planerat sovmorgon men vaknade redan klockan sju, jag antar att det var hela veckans tidiga morgnar på jobbet som hade satt sina spår på min dygnsrytm. Jag åkte ut till Arlanda och hämtade upp Dean och Alexander som landade gansa tidigt och Alexander var så glad över att se mig. Han blev jättförvånad när jag kom men kramade mig massor och det kändes verkligen att han hade saknat mig. Ibland är det bra att hålla sig borta lite så att han får längta lite verkar det som.

Vi hade planerat att jobba vidare med alla valen till huset så på väg in mot stan stannade vi till på några köksbutiker i Infracity och jobbade oss efter ett par timmar in mot Bromma. Där var det totalt kaos! Jag hade helt missat att den nya gallerian där öppnade i helgen men det hade resten av Storstockholm uppmärksammat för köerna var galna och det var omöjligt att ens komma in på parkeringen (som är gigantisk) för de som ville det. Vi som skulle fortsätta att titta på köksutställningar fick sitta i trafikkaoset ett tag innan vi kom förbi pluggen. Jag förstår inte det där med att alla måste åka och titta direkt när det öppnar något nytt. Jag är tvärt om, jag håller mig borta tills hysterin lagt sig. En galleria är ju ändå bara en galleria. Hur spännande kan det vara?

När vi kom hem sent på eftermiddagen så hade vi fått massor av nya insikter om vitvaror till köket och nu börjar det bli hyfsat klart. Vi har fått en ritning från Tibrokök som känns ok. Frågan är bara om vi ska ha rostfria kyl och frys eller om vi ska ha helintegrerade bakom skåpsluckor? Jag tror på det senare men Dean är lite skeptisk så vi får se.

Det tog inte lång stund efter att vi kommit innanför dörren hemma förrän Alexander lyckades ta sig in i badrummet och sedan in i duschkabinen och fick tag på min rakhyvel som låg i duschen eftersom han inte hade varit hemma på några dagar. Blodet sprutade och Dean ville åka till akuten för att sy men när vi samlat oss och plåstrat om den stackars tummen så fick han ringa vårdguiden istället och då fick han rådet att vänta en timme och sedan ta bort plåstret. Om blodet fortfarande rann så skulle det behöva sys men inte annars. Jag var förvånansvärt nog inte alls lika uppjagad (jag brukar kunna vara riktigt känslig när det gäller blod) och när vi tog bort plåstret en timme senare så var det ju bara lite hud som var borta och ett litet jack in i tummen. Dagen efter behövdes inte ens ett plåster och nu kan man knappt se det längre. Det är många blodkärl i ett finger bara så det blöder mycket från ett litet sår. Efter att chocken lagt sig så blev det en lugn kväll i soffan och Alexander somnade gott, han var nog lite trött efter all uppståndelse och sin tidiga morgon på flyget. Han sov hela natten utan att ens vakna och dricka välling, för första gången på väldigt väldigt länge. Jag kan inte ens minnas när det hände sist.

Själv fick jag en välbehövlig sovmorgon till tjugo över nio på söndag och sedan fick Dean en dag helt ensam hemma då jag tog med mig Alexander ner på stan för lite shopping. Alexander är väldigt intensiv just nu och Dean såg det som avkoppling och egentid att få vara hemma och städa och fixa med lite papper inför radhusrenoveringen medan jag gärna ville ha lite tid med min älskade Pluppi. Det blev helt perfekt med shopping, lunch och Alexanders tupplur mitt på dagen så jag kom hem fyra timmar senare med ny kjol, tröja och blus från Zara och Topshop samt gummistövlar och sockar till Alexander. Jag fick tag på ett par fina fodrade Tretorn som jag ville ha i den tredje Stadiumbutiken jag gick till Tack Frida för tipset! Nu kan Alexander plaska i hur många vattenpölar han vill i vinter. Jag är svag för de klassiska varumärkena som man känner igen sedan man var liten. I mina ögon är ett par Tretorn den ultimata gummistöveln. Titta bara så söta och nostalgiframkallande de är! Helt ljuvlig. Och dessutom under halva priset jämfört med ett par Vincent. Det är lite samma sak på jobbet faktiskt, Barnängen är det finaste varumärket vi har. I just love it!

Shoppingturen gick helt klart över förväntan. Jag trodde inte att jag skulle kunna shoppa alls när Alexander vaknat men det gick rätt bra faktiskt. Han fick springa omkring i butiken medan jag valde kläder och när jag provade försökte jag roa honom med klädgalgar eller muta honom med mellis. På tal om att muta så mutade jag också i honom lunchen. Jag hade med mig en burk och han gillar inte burkar längre så han ville inte alls äta. Vi satt på en Thairestaurang och jag försökte med lock och pock få i honom maten men utan barnstol ville han inte alls sitta still och servicen var usel så själv fick jag inte beställa någon mat så efter 20 minuter gav jag upp och gick demonstrativt därifrån och tvärs över gatan in på MacDonalds där de har barnstolar och jag fick mat snabbt. Med hjälp av pommesen så fick jag sedan i Alexander hela burken pasta med Broccoli… Jag kände hur alla mina principer bara försvann, nöden har ingen lag ibland. Han älskar ju pommes så för varje jag gav honom så kunde jag lura i honom ett par tuggor barnmat och ca 10 pommes senare var burken tom och både han och jag mätta och belåtna och redo för fortsatta butiksbesök.

På vägen hem stannade vi vid Lindhagen och storhandlade på ICA Maxi dit Dean också åkt. Då hade Alexanders goda uppförande blåst iväg med vinden och han var helt omöjlig så det var verkligen racerfart genom butiken. Allt i allt så var det en mycket bra dag för mig som fick njuta av Alexanders sällskap hela dagen och samtidigt fick hemmet städat och till slut också maten lagad och ställd på bordet. Varför är inte alla söndagar sådana? Det bästa med hela helgen är att Alexander varit så go med mig och velat vara med mig hela tiden. Han har till och med sovit med huvudet i min armhåla på nätterna och varit världens gosigaste. Mitt hjärta! <3

Gräsänka igen

Dean och Alexander åkte till Skåne i morse så jag är ensam kvar i Stockholm. Jag har en fullspäckad vecka på jobbet och kom hem först vid halv nio så det var en bra vecka för älsklingarna att vara borta. Nu sitter jag här i soffan och känner mig som urvriden disktrasa efter 13 timmars arbetsdag och ska snart krypa i säng. Jag tittar på några bilder som Dean tog i helgen uppe i Piteå på en mycket piggare fru än den han skulle träffa om han var hemma.

Älska vattenpölen

Alexander älskar vattenpölar precis som nästan alla andra barn. Här är han uppe i Piteå när det regnat och han fick syn på vattenpölarna när vi gått ut ur bilen. Lycka är att få plaska och blöta ner sig!

Försök att prata

Alexander försöker prata så mycket nu men med varierande resultat eftersom han inte får fram alla ljud som behövs för att härma saker vi säger. Han har sedan vi var i Thailand varit väldigt fascinerad av fläktar och nu när vi var i Piteå kunde han inte sluta titta på takfläkten som mormor och morfar har i hallen. Det roligaste som finns är när man drar i snöret så att fläkten snurrar igång. Efter ett tag märkte vi att han alltid gjorde samma konstiga ljud när vi var i närheten av fläkten och det visade sig att ”fläkten” på Alexanderspråk är ”tlä-tlä” med en lätt läspande betoning. Det är inte så lätt när man inte kan säga F! Jag började fråga honom om han kunde säga ”fläkten” och varje gång svarade han nöjt ”tlä-tlä”.

Han berättar massor av saker för oss men tyvärr förstår vi väldigt lite av vad han säger så vi försöker bekräfta honom och fylla i med ord som han kan lära sig att härma så att han inte ska känna sig maktlös över att han inte får fram vad han vill säga.

Den gosiga grodisen är så söt när han berättar och förklara på sitt eget lilla språk!

Oj vad fötterna växer!

Alexander har fått så stora fötter! Jag tittade på dem häromdagen och han har alltid haft så små och nätta fötter, smala och finlemmade. Det sistnämnda är de fortfarande men plötsligt har de skjutit iväg på längden. De börjar se mindre och mindre ut som bebisfötter, de är plattare på undersidan och inte så mjuka och lena längre som får någon månad sedan. Jag tittar på dem och ser ännu ett tecken på att han faktiskt är en liten pojke. Själv har jag alltid haft komplex för mina fötter, de var tidigt väldigt långa och jag hade storlek 38 i skor redan på mellanstadiet. Sen växte de inte mer men de var oproportionerligt långa under många år och det gör att jag än idag har en känsla av att ha stora fötter även om jag vet att de är rätt medelstora för någon i min längd. Nu när jag tittar på Alexanders fötter så känner jag igen min egen fotform, lång och smal, och hoppas att de inte ska växa lika oproportionerligt fort som mina gjorde. Å andra sidan kanske det är mindre känsligt för en kille? Hoppas i alla fall att han inte växer ur alla fina skor vi köpt på sistone innan han hunnit ha glädje av dem!

Mamma-Pluppi-söndag

Vi har haft en supermysig helg uppe i Piteå och jag har verkligen haft kvalitetstid med Alexander. Han var överlycklig över att se mig när jag kom i fredags och har varit väldigt mammig hela helgen. Att Dean har varit ”barnledig” och haft mycket egentid i helgen har så klart bidragit men det tycker jag är fantastiskt mysigt. Att bara få rå om min lilla godis-groda.

Idag (söndag) har varit en riktig Mamma-Pluppilur dag full med mys då Dean och morfar var på fisketur. Vi började med att bada badkar i en hel timme på förmiddagen och sedan var vi på långpromenad på eftermiddagen med ett långt stopp i lekparken vid Munksunds dagis.

På den gungande motorcyklen. Den var mycket roligare än den som såg ut som en mask. Hjul är bäst!

Hoppla motorcykeln!

Då det inte fanns några bebisgungor provade jag att låta honom gunga på en vanlig gunga och till min förvåning gick det jättebra. Han kunde till och med ta fart själv utan att jag knuffade honom. Hur lär man sig något som man aldrig tidigare provat?

Bevis på fin teknik.

Kul att kunna gunga som en stor pojke!

Fruktstund på dagisets uteplats.

Han ser verkligen ut som en liten pojke i sin nya frisyr. Nu kan jag inte ens lådsas att han är min lilla bebis längre…

Buskille i klättertornet.

Alexander förbereder sig för att åka rutchkanan.

Applåder måste man få som moraliskt stöd. Lite som en friidrottare som söker stöd av publiken inför ett viktigt hopp.

Mäter ut ansatsen. No fear!

Klara färdiga gå!

Mammahjärtat smälter av stolthet när han kastar sig ut för den stora rutchkanan. När blev han så här stor och modig?

Mission accomplished.

Nu kör vi igen!

Första gången hos frisören

Alexanders hår bara växer och växer och efter det misslyckade försöket att få honom klippt i Kista Galleria så bokade Dean en tid på Hårstudion i Piteå så att lilla Pluppin skulle få bort håret från ögonen.

Före

I frisörstolen. Vi hade med oss Alexanders favoriter ”masken på hjul”, nappen och ”K’nin” för att få honom att sitta still och det gick över förväntan. Vi fick en väldigt gullig frisörska som verkade van vid barn och följsamt följde med i hans rörelser och pratade mycket med honom.

Efter ett tag blev hen lite rastlös och han fick köra masken på spegelbordet, känna på trimmern och även pilla lite på urtunningssaxen.

Sista minuterna åkte skynket av och han försökte rymma ur stolen men vi fick honom till sist att sätta sig en liten stund till så att frissan hann klippa även nacken färdig.

Så här fin blev han när han var klar! Det var en stor förändring som skedde i den frisörstolen. Nu kan man se hans vackra ögon och han känns plötsligt så vuxen…

Vi har fått dagisplats

Idag fick jag ett mail om att vi fått dagisplats från och med 1 November. Lustigt att det gick så fort efter att Dean besökt dem. Var det en slump eller gillade de Dean och Alexander så mycket att de genast gav oss en plats?

Vi åker till Skåne andra veckan i November så vi tror att vi ska börja inskolningen i mitten av månaden och sedan låta honom gå några timmar om dagen fram till årsskiftet. På så sätt blir det en mjukstart men han börjar ändå få den stimulans han så väl behöver. Jag tycker att det känns så konstigt att min lilla godis-groda ska börja på dagis. Han börjar verkligen bli stor och det har gått så fort. Snart börjar han skolan och sen flyttar han hemifrån och jag vill bara stanna tiden och njuta av honom så här liten och mysig.

Lösenordsskyddad: Grannen och köket

Födelsedagsfest i Marma

Idag har Dean och Alexander åkt till Piteå och jag har två kvällar hemma ensam. Jag kom hem rätt sent och har inte fått särskilt mycket gjort ikväll. Det är ganska skönt att bara vara ensam ibland men jag saknar Pluppin mer än jag njuter av ensamheten. Det är konstigt det där med att man längtar efter egentid och när man får den kan man inte njuta av den för att man längtar efter lillhjärtat.

Nu har jag i alla fall tid att sitta i soffan och blogga lite utan att klockan närmar sig midnatt som den så ofta gör annars.

Lina har fyllt år så förra helgen tillbringade vi med att fira denna händelse uppe i hennes föräldrars hus i Marma, som ligger ett par mil söder om Gävle (man svänger in vid det där kinesiska bygget ni vet och så kör man fem minuter så är man framme).

Familjen Hedins charmiga hus med massor av historia!

Vi åkte ut på en båtfärd på Dalälven och Alexander tyckte att det var spännande på bryggan. Jag försökte lära honom att blåsa i visselpipan men det gick inte så bra. Han var väldigt fascinerad av båten och rädd för motorn som lät väldigt högt. Han klarade sig fast vid mig på sitt koala-sätt och ville inte komma för nära den läskiga båten men samtidigt ville han titta på den.

Ute på den spegelblanka älven med sina vassruggar och små slingrande vattenrännor som påminde mig lite om en resa i Everglades, Florida för några år sedan. Här fanns dock inga krokodiler eller exotiska fåglar inom synhåll men det var väldigt vackert.

Alexanders tyckte att det var spännande i början men höll ett krampaktigt tag om mig. Tyvärr hade vi inte med oss skötväskan ut i båten och blöjan behövde bytas akut så han blev väldigt ledsen och grät en lång stund innan han till slut somnade i min famn. Det var första gången på länge som han hellre ville vara hos mig än hos Dean och var en liten mamma-groda.

På kvällen blev det matlagning för hela sällskapet. På bilden sitter jag och rör ihop smuldegen till äppelpajen. Oanade talanger!

En riktigt god och mysig middag blev det!

Alexander vaknade först av alla på söndag morgon så hela familjen Tosic hann med besök på Marmas förskolas lekplats och en promenad till campingen innan någon annan vaknat. Vi hade stora planer på att åka tillbaka till Stockholm och titta på kakel på eftermiddagen men fastnade i köket hela dagen. Linas mamma har ett företag där hon och Lina arbetar med ledarskap och personlighetsanalys så det blev en heldag med intressanta diskussioner angående personlighetstyper och analysverktyg. Klockan hann bli fyra innan vi satt i bilen mot Stockholm och då ville Dean verkligen först visa mig Älvkarleby där han fiskat någon gång så vi var inte hemma förrän klockan var nästan sex. En fullspäckad men väldigt väldigt mysig helg var det!

Dagisplats

Vi har börjat fundera på dagisplats för Alexander och vi står sedan länge i kö ute på Ekerö. Igår var Dean på besök på Ekebyhovs förskola som är vårt tredjehandsval och det verkar som att vi kan få plats där redan i November. Våra två förstahandsval är privata dagis med jättelånga köer så där står vi kvar och hoppas kunna byta in oss på Gällstaö när vi flyttar dit (om vi nu inte trivs FANTASTISKT bra med Ekebyhov).

Det här är Ekebyhov som just nu renoveras och håller på att få nya fräscha lokaler:

Foto på vår vackra gård

Längs vägen till Ekebyhovs slott ligger Ekebyhovs förskola, nära granne med Ekebyhovs skola. I en lugn och trivsam miljö har vi verksamhet för barn i åldrarna 1-5 år, uppdelat på sex grupper.

Med tanke på vår vackra närmiljö har vi valt att ha stora delar av vår pedagogiska verksamhet utomhus. Vi har bland annat Mulle & Knytteverksamhet. En viktig del av vår vardag är vårt aktiva miljöarbete, som resulterat i Grön Flagg.

Vår stora gård är varierad för lek och rörelse. Vi har fina pulka backar, cykelbanor, klätterställningar, gungor och sandlådor på flera ställen. I skogen bakom gården finns Uggleberget med en liten skogstjärn, så nära att även de minsta barnen kan följa med dit.

Dean tyckte att det verkade bra så om vi får platsen i November så tar vi den och låter honom gå ett par timmar om dagen fram till i Januari. Han behöver stimulansen och då blir det en mjukstart med lagom upptrappning tills det är dags för heltid i Januari. Ekebyhovs förskola ligger på gångavstånd rån radhuset så det är väldigt praktiskt och jag tycker om att de är ute mycket. Så snart vet vi om vår lille vilding ska börja dagis!

När han föddes så tänkte vi att han skulle vara för liten för att börja dagis nu i Augusti men med facit i hand så har det inte alls varit så. Han behöver enormt mycket stimulans och Dean är på öppna förskolan och i parken hela dagarna eftersom han inte går att ha hemma. Han blir helt vild och nästan river lägenheten när han inte får komma ut och leka av sig med andra barn. Han är helt enkelt ett sådant barn som behöver aktivitet och umgänge för att få utlopp för all sin energi. Vi märker så väl på honom när han mår bra och det är när vi är någonstans där han kan vara mycket ute och ha många människor omkring sig. Så dagis kommer att bli bra för honom, det är jag helt övertygad om.