Tosic

Imse Vimse

Alexander har alltid älskar ”Imse Vimse Spindel”. När han var riktigt liten kunde jag alltid lugna honom med den och om vi åkte bil så var det ett stensäkert sätt att få honom att vara nöjd i babyskyddet. Det slutade fungera ett kort tag men nu är vi tillbaka i gammal god Imse-Vimse-form. Han har börjat hänga med lite på rörelserna och har fått förnyat intresse för sången.

När jag börjar sjunga så sträcker han upp händerna och väntar på att jag ska göra detsamma. Ibland knäpper han händerna också som är hans sätt att härma klätterrörelsen jag gör. Det är så sött så att man bara dööör! Här sjunger jag Imse Vimse för honom i Holmsvattnet när han står på bryggan med Mats.

Att han sträcker upp händerna är hemskt användbart när han inte vill äta och bara slår på skeden. Då sjunger jag bara om Imse Vimse och han sträcker upp händerna och blir så inne i sången att han gapar av bara farten. Mycket praktiskt! Jag tror dock att det är en snabbt övergående distraktionsmetod. Han är ju inte dum!

Jag har också varit blond

Jag har tittat på lite gamla kort de senaste dagarna uppe i Piteå och konstaterat att det inte är särkilt konstigt att Alexander blivit så blond. Jag var själv rätt ljus som barn men blev sedan mörkare igen framåt skolåldern.

Mitt ettårskort. Jag ser så väldigt mycket mer ut som en bebis än vad Alexander gör i samma ålder. Kanske för att jag är rundare? Men Alexander har å andra sidan aldrig varit särskilt ”bebisig”. Han såg ut som en liten pojke ovanligt tidigt tror jag. Antagligen för att han har så mycket hår, är så finlemmad och har varit rätt så tidig med sin fysiska utveckling.

Här är jag i Holmsvattnet. Fem år och alldeles blond! Speciellt luggen ser väldigt ljus ut, den var nog lite solblekt eftersom det var sommar, men någon brunett är jag inte på något sätt. Inte heller på mitt lekiskort kan jag kalla mig brunett men sedan händer något till första klass. Då har jag klippt håret kort och skaffat en liten syntfläta i nacken á la tidingt 80-tal… Då föll de blonda lockarna och kvar var bara det mörka som jag sedan fått se som min lott i livet. Så Alexander följer min hårfärgsutveckling. Svart vid födseln sedan bara ljusare och hur det går sedan återstår att se. Färgen kan ju kvitta men jag hoppas vid gud att han inte får min hårkvalitet. Jag ger honom så gärna vad som helst från min DNA uppsättning utom just håranlagen. Det eländet hoppas jag att han slipper!

Begravning

Idag var det så begravning för farmor och det blev en väldigt fin ceremoni i Hoppets Kapell där jag inte varit tidigare. Prästen sa många fina ord och hela släkten var på plats. Bland annat sa prästen att farmor fick vara Nina i hela sitt liv och de anhörig behövde aldrig uppleva sorgen i att inte bli igenkända. Hon hade så rätt i det, farmor var fortfarande sig själv även om hon såklart blev lite virrigare de sista åren. Dessutom fick hon bo i sin egen lägenhet hela sitt liv och behövde aldrig bo på något äldreboende vilket var hennes värsta mardröm. Hon fick leva sitt liv som sig själv och som hon själv ville.

Jag hade lovat att sjunga två sånger och hade fått fria händer att välja dem så det blev Gabriellas Sång och Somewhere Over The Rainbow. Den första valde jag för att det är en sång om en stark kvinna som gör sina egna val och det var min farmor. Den andra tyckte jag passade en sådan här dag när farmor som fått leva ett långt liv nu sitter ovan regnbågen och ittar ner på oss. Jag ville att det skulle vara vackra men hoppfulla sånger eftersom hon fått leva ett långt och ovanligt friskt liv.

Jag och Anneli som spelade piano hade övat två kvällar med att ta fram rätt tonarter och lära oss sångerna tillsammans och det var både mysigt att hinna umgås lite mer än vanligt och att spela och sjunga tillsammans så jag känner att det här förde något mer gott med sig utöver hyllningen till farmor. Anneli tycke att vi inte skull lägga sångerna på det allra ljusaste tonläget jag klara av eftersom begravningar är känslosamma och det var jag tacksam för idag. Rösten höll hyfsat efter de två första stroferna i Gabriellas Sång men i Somewhere Over The Rainbow hade jag en klump i halsen och rösten ville inte riktigt lyda på ett par ställen. Men en sådan här dag får jag nog i alla fall ge mig själv lite cred för att jag ändå klarade av det och att det blev ett riktigt fint avsked till farmor.

Dean hade satt sig lite längre bak i kapellet med Alexander som var vaken när begravningsakten började för att vara beredd på att eventuellt få gå ut med honom men lillen satt alldeles stilla och tyst hela ceremonin och somnade mot slutet. Ett riktigt mönsterbarn tagen av stundens allvar.

Efter begravningen hade vi minnesstund på Annelundsgården innan vi åkte hem och åt middag med pappas bror från Umeå, hans fru och dotter samt barnen till pappas andra bror från Umeå som gick bort förra året. Vår släkt är lite komplicerad och egentligen har jag bara fyra helkusiner på min pappas sida om man ser till blodsband och Matilda och Linda som var med idag är två av dem. De kusiner som vuxit upp i Piteå och som jag haft mest kontakt med är egentligen ”bara” mina halvkusiner men är trots allt dem som jag står närmast.

Det är roligt att se pappa och Gunnar bredvid varandra eftersom de är så lika. De verkar ha samma intressen och humor fastän de inte vuxit upp ihop. Det finns nog en hel del saker som ligger i generna på oss fastän vi gärna vill tro att uppfostran och miljö påverkar oss mest.

Här är farmor på vårt bröllop på lite mer än två år sedan. Då var hon 88 år och var med på festen till klockan två på natten. Hon var en väldigt social person som trots sin höga ålder fortfarande gick ut och handlade mat själv och gick till Sossestugan och träffade andra människor så gott som varje dag. Det är inte många 90-åringar som gör det. Hon var viljestark och tuff min farmor. Jag önskar att hon hade skrivit sina memoarer. Det hade varit en mycket intressant läsning.

Släktträff i Holmsvattnet

I lördags var vi på släktträff med alla pappas kusiner i Holmsvattnet där min farmor kommer ifrån och där pappa tillbringat sina somrar som barn. När jag var liten var vi där ett par gånger och jag har en hel del minnen därifrån så det var rligt att komma tillbaka och se allt igen. Det var sig likt men allt kändes mycket mindre vilket antagligen hänger ihop med att jag bara varit där som barn. Det roligaste var nog att träffa mina sysslingar/tremenningar som jag inte sett sedan jag var 15 år.

Huvudbyggnaden som nu ägs av en kusin till pappa.

Picknick på gräset. Vi hade tur med vädret och det var väldigt soligt och fint men trots det extremt myggigt. Jag som hade med mig ballerinaskor behöll stövlarna på för att skydda i alla fall en del av benen mot alla bett.

Det vackra läget mot sjön Holmsvattnet. I stugan längst ner på udden vid bryggan bodde vi när vi var där i min barndom men nu används den tyvärr bara som förråd och har fått förfalla. Lite konstigt med tanke på att den har det absolut bästa läget på gården.

Alexander saknade som vanligt inte barnvakter och han fick leka på bryggan med gammelfarbror Mats.

Mycket bus och lek! Jossan och Lex är kompisar sedan de bodde hos oss för två veckor sedan.

Gruppfoton blev det såklart också men tyvärr hann några personer gå innan det var dags för uppställning. Överst är vi som är släkt med Nina (min farmor) och nederst alla som är släkt till Nina eller något av hennes syskon (alltså barnbarn till Kristina med familjer).

Alexander föll och skrämde livet ur mig

Alexander och jag duschade ikväll när han plötsligt halkade och föll med huvudet först i klinkergolvet. Det var en sådan smäll så att min första tanke var att nu spräckte han huvudet eller näsbenet. Han blev ju såklart helt hysterisk och bara skrek rakt ut (vilket var en lättnad efter den första tanken om att huvudet spruckit) och jag vyssjade och tröstade men han bara grät och grät… Efter en lång stund blev han plötsligt helt tyst och rörde sig inte och för ett ögonblick stannade hjärtat på mig och det gick som en elektrisk stöt genom hela kroppen när jag hann tänka att nu dör han. Jag skakade på honom och han började gråta igen så det jag i min panik misstog för att dö bara var att han slutat gråta och slappnat av i min famn. När jag samlat mig och fått ut oss båda ur duschen småhulkade han lite men återfick fort sit goda humör och började babbla sitt vanliga glada pladder. Han verkar inte må dåligt heller utan åt sin kvällsgröt och somnade på sin pappa i soffan. Det enda som märks av fallet nu är en rejäl bula i hårfästet. De är tåliga små barn men herregud så fruktansvärt rädd jag blev. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig nu tre timmar senare. Jag kan inte leva utan den här lilla pojken.

Mallorca here we come!

Jag och Ingela har pratat länge om att åka och hälsa på Vicki som bott på Mallorca i snart 15 år men det har aldrig blivit av. Vi pratade om det igen när vi var ute och såg SATC-filmen och nu har vi gjort slag i saken! Den 7/7 åker vi och stannar i sex dagar. Vi fick tag på billiga biljetter med Norwegian de datumen så det blev hstigt och lustigt bestämt. Först tänkte vi att Dean och Alexander skulle komma ett par dagar efter oss och jag kunde stanna lite längre men vi hitade inga bra biljetter till dem så de får stanna hemma. Det blir en tjejresa! Dean får några dagar ensam med ögonstenen och jag får vila upp mig med en härlig tjejresa. Det ska bli så kul!

Först kändes det lite jobbigt att lämna Alexander så länge men det är dags att klippa navelsträngen nu. Han kommer att ha det jättebra med sin pappa och jag måste börja återgå till ett normalt liv som innefattar både familjetid och egentid. Jag kommer säkert att ringa dem två gånger om dagen och sakna dem jättemycket men ibland behöver man längta också. Wiiih! Det här var så oväntat och spontant (helt olikt mig) men det känns jätteroligt!

”Fossan”

Alexander tycker om sin födelsedagspresent. Han går omkring med den och försöker klättra upp på den. Det ska vara ett får tror vi men huvudet ser mer ut som ett kohuvud… Ett får eller en kossa? Vi vet inte så vi har döpt den till ”Fossan”.

”ä då”

Dean och Alexander gick just ut genom dörren för att gå till lekparken och jag sa hej då. Då svarade Lex med ”ä då” och vinkade. Det lilla hjärtat… Han brukar vinka om man säger hej hej eller hej då men han brukar inte säga något. Så sött! Undrar om det var en slump och han bara härmade eller om han förstått vad det betyder? Han härmar ju väldigt mycket nu och det kommer många ord hela tiden. Mammahjärtat svämmar över av stolthet. Ha ha, det behövs så lite. Det är verkligen helt ljuvligt nu när Dean är hemma och jag fått tillbaka min energi och vi kan dela på allt. Jag känner att jag är en så bra mamma nu jämfört med när jag var utarbetad och förbi av trötthet. Plötsligt är allt så lätt och mysigt.

I Kronis

Igår på eftermiddagen var vi i Kronobergsparken. Vi känner oss hemma där och det är en rolig lekpark med allt Alexander tycker är roligt.

Just nu är han väldigt intresserad av hjul. Barnvagnar, bilar eller gåvagnen hemma spelar ingen roll. Allt som rullar är kul och allra bäst är det om man kan välta den och sitta och snurra på hjulen. Annars får det duga att putta omkring den. Igår var sparcykeln dagens höjdpunkt!

Vi träffade en bekant i parken med hennes två småkillar och Alexander verkade gilla henne för han började visa sina tricks. Det roligaste var när ett studentflak åkte förbi och spelade musik för då började han dansa för oss. Han är så söööt! Ett riktigt charmtroll. Han är som i ABBAs Dancing Queen, han sjöng innan han pratade och dansade före han gick. Han har dansat spontant rätt länge men nu kan han göra det om man frågar honom också. Heeelt underbart!

Garderobsstädning

Vi städar idag. Efter alla besök är det både rörigt och smutsigt så idag kör vi en heldag. Dean städar och jag tvättar och rensar i mina garderober. Jag är i lätt chocktillstånd över hur mycket kläder jag har…

Det här är kläder som inte rymms i någon av mina garderober… Och då har jag ytterligare en kartong som jag inte kunnat packa upp än…

Nu åker jag och köper mer galgar! Frågan är var mina klädställningar ska stå… Alexander kan ju inte ge bort sitt rum till att bli min WIC.

En positiv sak som jag upptäckte idag var att mycket av de sommarkläder jag köpte i Kalifornien för två somrar sedan är väldigt inne nu.

Med smak för det goda i livet

Alexander har upptäckt godsaker. Han ser när vi äter något gott och börjar smaskande förfölja oss tills han får smaka. Här blev det lite choklad liggande i fatboysäcken med pappa.

Ivrigt tuggande med sina få tänder. Han vet vad som är gott och vad som inte är gott… Mer choklad och mindre fisk till folket tycker Alexander!

Helgen i bilder

Det har varit en lång och intensiv helg med mycket roliga och mysiga saker som hänt.

När vi väntade på att våra gäster skulle anlända i torsdags gick vi till 4H gården där vi tittade på djuren och och Alexander fick leka i lekparken. Jag åt glass och han har lärt sig att det är gott så han fick också smaka såklart.

Först kom Cookseys och Anna och de hade med sig paket till ettåringen i efterskott. Han blev faktiskt lite rädd och ledsen när de kom och det har inte hänt förr, antagligen var det väl för många människor på en och samma gång som vällde in i hans hem. Speciellt avvaktande var han mot Andy men det gick över efter bara en liten stund.

På fredagen var vi i stan och shoppade en heldag. Lunch på restaurangernas dag i Kungsan och lite lek i fontänen blev det med kusinerna. Här är han med Ellen.

Anna, Emelie, Lili, Mona och Alexander & jag,

På lördag var det maraton och Severino och Andy sprang. Det var Severinos sjätte och Andys sjunde Stockholm marathon så de börjar bli riktiga veteraner. Så här pigga var de före loppet! Vi andra gav oss ut på stan för att följa dem på ett par olika platser längs med banan.

Severino vid 12 km och tjejgänget på väg till näst kontroll vid 30 km. Familjen Tosic mellan Gamla Stan och Kungsträdgården.

Andy kom skuttande som en pigg gasell vid 30 km. Då hade han hållit precis 5 minterstempo sedan starten. Hur kan man vara så här pigg då?

Severino var trött vod 30 km… och ännu tröttare vid målgången. Men hur många springer ett marathon på 5 timmar när de är 70? Imponerande!

Två trötta men nöjda löpare. Andy hade fått mersmak efter at ha gjort sitt snabbaste lopp någonsin, 3 timmar och 37 minuter och planerar redan för nästa lopp men Severino säger att detta var hans sista marathon och det kan jag verkligen förstå. Han är i så god kondition för sin ålder men nu blir det bara kortare lopp för hans del framöver.

Söndagen var Cookseys sista dag i Stockholm och Sveriges nationaldag så vi åkte till Skansen för ett traditionellt firande.

Alexander vill inte sitta i vagnen några längre stunder nu och börjar ha rätt bra koll på balansen även när marken lutar så han fick gå själv väldigt mycket den dagen. Det är skönt när man inte är på väg någonstans utan bara kan njuta av stunden och låta honom ta sin tid.

Porträtt från dagen.

Familjen Cooksey säger hej då och får skjuts till arlanda av Dean. Anna stannade en dag längre och åkte sedan till Helsingborg på måndagen och Severino och Mona stannade ytterligare en dag till tisdag. Eftersom Dean hade ensak på jobbet på måndagen så visade jag Severino och Mona lite av Söder och och åt lunch i Söderhallarna. Sedan var den roliga och mycket intensiva helgen slut och nu börjar packningen för Piteå dit vi åker på fredag.

Nationaldagen på Skansen

Vi har firat nationaldagen traditionsenligt på Skansen.

Älgarna är bland mina favoriter på Skansen och idag fanns två nyfödda små älgkalvar. Så söta! Lemurerna är annars mina älsklingar men dem hann vi inte hälsa på idag.

Fler födelsedagspresenter

Alexander fick väldit fina födelsedagspresenter i efterskott i helgen.

Gudmor Anna hade köpt ett jättebra ”äta-själv-set” där han lätt kan få tag på alla delar utom tallriken medan brickan står stadigt och suger fast i bordet. Perfekt för den här killen som slänger allt i golvet just nu men börjar kunna äta riktig mat när han vill. Han kommer att gå direkt från 6 månadersburkar till att äta samma mat som vi. Bitar går bra, men de får inte vara nedblandade i sås!

Cookseys hade med sig ett litet rullande får som han redan älskar. Det är som en sparkbil men i form av ett gulligt litet får. Otroligt retro och annorlunda. Själv gillar jag att det förutom att vara en rolig leksak är en riktigt snygg möbel.

Stockholm Marathon

Idag gick Stockholm Marathon av stapeln och Severenio och Andy stod på startlinjen. Resten av oss började med lite shopping och har sedan promenerat över hela stan för att se dem på olika ställen.

Bilderna är tagna vid 30 km utanför slottet där vi stod länge. Det var ny bansträckning i år så vår vanliga plats i Kungsan var inte längre så bra. Vi valde istället T-Centralen och Slottet för att till sist åka upp till Stadion.
Andy slog personligt rekord på 3.37 och Severino som fyller 70 år i år sprang på 5.05.

Tomtbesök

Vi har varit ute på tomten idag och visat den för allihopa. Eftersom vi var elva personer så tog vi bussen ut. Det tog lång tid… Vi behöver absolut två bilar har vi konstaterat idag. Här väntar gänget på att ta bussen tillbaka.

Vuxenpoäng

Vi har varit och storhandlat på ICA Maxi inför Cookseys och Tosics ankomst ikväll…

Vi skämdes över vår korg i slutet. Folk undrar nog om vi har åtta barn och bor i kollektiv…? Jag har aldrig handlat så här mycket i hela mitt liv. Och rabattkupong på blöjor hade vi också. Det är många vuxenpoäng!

Mommen på blixtvisit

Mommen har fått så dåligt i ett knä så hon behöver göra en knäledsoperation men vårdköerna i Norrbotten är så långa att hon inte ens fått träffa en ortoped än trots att hon inte kunnat gå mer än ett fåtal steg på flera månader. Hon och mamma lyckades tack och lov boka en operation här nere istället så Mommen kom till oss igår och idag har jag varit med henne på Löwnströmska Sjukhuset för undersökning och operationsförberedande samtal. Allt såg bra ut och de var så otroligt proffsiga och trevliga så nu är operationen bekräftad till den 29 Juni. Det är sällan jag upplever vården som effektiv eller personlig men idag så möttes vi faktiskt av personal som var just det. Det här kommer att gå bra!

Efter operationen åkte vi och åt lunch i Kista Galleria där Mommen också kunde köpa en väska. Eftersom hon knappt kan gå så valde jag Kista där man kan parkera vid hissen precis under restaurangen och där väskaffären ligger 20 meter bort. Stackars Mommen kommer sig ju knappt ut eftersom det är så långa avstånd hemma så nu fick hon möjlighet att köpa sin väska själv istället för att skicka någon annan att välja. Dean och Alexander fick klara sig själva och var på stan hela dagen.

Mommen och Alexander har varit så glada åt varandra. Han visar sina tricks och skrattar hela tiden. Igår var han så glad och uppspelt så att Dean fick vara uppe med honom tills han behagade sova, vid midnatt… Idag har han dansat och klappat framför Mommen som gärna ger honom all sin uppmärksamhet. Det känner han ju så klart och blir bara mer och mer uppspelt. När jag hade skjutsat henne till flyget så somnade han som en liten sten, glad och utmattad efter en lång dag i solen med pappa och sedan lek med Mommen. Det är bäst att han vilar upp sig för imorgon kommer en stor del av Tosic klanen och skämmer bort honom med ännu mera lek och gos! Åh vad han njuter när vi har gäster.

9 sommarveckor ligger framför oss

Nu har vi semester. Dean har gått på pappaledighet och vi har 9 sköna sommarveckor framför oss innan jag ska börja jobba. Det känns lyxig och lite konstigt. Alexander tycker i alla fall att det är fantastiskt och han är så lätt att ha att göra med när vi båda är hemma. Det är som att han blir mycket mer harmonisk vilket är svårt att förklara när det gäller ett barn men han blir inte lika uppmärksamhetssökande och intensiv. Han verkar njuta av att vi båda är där och han kan välja vem han vill vara med eller att vi är alla tre tillsammans.

På förmiddagen träffade vi Michel på Sävsjö Trähus och gick igenom vad vi kan börja med nu medan vi väntar på att bygglovet ska gå igenom. Det är mycket material som golv, badrumsinredning, eldragning, tryckknappar etc som vi kan börja med redan nu. Köket ritas inte förrän vi har ett positivt besked från stadsbyggnadskontoret eftersom eventuella justeringar i bygglovet kan påverka husets utformning och då är ju det arbetet med arkitekten bortkastat.

Vi har mycket funderingar omkring materialval nu så vi åkte till Fredells Byggvaruhus på eftermiddagen och började titta på golv, eldstäder, blandare, bänkskivor och diverse annat. Det här är ett gigantiskt jobb och kommer att ta mycket tid så vi tänkte nästan schemalägga tid för att jobba med det här i sommar. Vi delar upp det så att Dean tar kontakten med hantverkaren, all el och nätverksdragning och allt tekniskt medan jag tar allt som är estetiskt och sedan presenterar vi förslag för varandra på de lösningar vi kommer fram till. Det finns ett gigantiskt excelark för detta. Vi funderar ocksp på att dokumentera allt i en husblogg. På så sätt kan vi båda skriva om det här och min mammablogg slipper bli så rörig genom att bli en hus- och mammablogg. Så vi får väl se om vi kommer till skott.

Nu ska vi inte bara jobba i sommar, vi ska njuta också! En långlunch i solen och lite affärer hann vi också med idag samtidigt som Alexander fick springa av sig lite och slapp sitta i vagnen.

Kalassöndag

På söndag var det avsluting på kalassäsongen. Alla majbarnen i mammagruppen har ju fyllt ett år och vi var alla bjudna på varandras utom Hannes som fyllde först av alla.

Lördagen den 15 Maj hade Johanna sitt ettårskalas. Hon fyller år den 17 men det var en måndag så de hade kalas på lördagen, dagen före Alexanders födelsedag och kalas.

Alla barnen hade jättekul och det var där vi upptäckte hur kul de tycker att det är att gå på kalas och umgås med varandra. De uppskattar det mer och mer för varje gång de ses nu.

Efter Johanna och Alexanders kalas var det dags för Livias helgen efteråt eftersom hon är född den 19:e. Därifrån har vi inga blder eftersom det var utomhus och de hade extremt otur med vädret samtidigt som Alexander var övertrött och arg och fick sova sig igenom kalaset. Så kan det gå ibland.

Igår var det dags för de två sista kalasen och de var samtidigt. Ludvig är född den 14:e men hans föräldrar har precis flyttat så klaset blev den 30:e istället, samma dag som Leos som är född den 31:a. Vi började med att hälsa på hos Ludvig och äta tårta och lämna present innan vi promenerade till Pampas Marina och firade Leo. Det var en fantastisk dag med strålande sol och däcket var fullt med släkt och vänner.

Värdparet

Det bjöds på supersmarrigt grillat!

Leo fick massor med presenter och alla barnen hade så kul. Vi blev sist kvar och kom hem vid midnatt efter att Olle så snällt skjutsat hem oss. Det är alltid så mysigt hos dem så det är lätt att tiden bara försvinner utan att man tänker på det. Det är verkligen inte första gången vi blivt kvar längre än vi tänkt oss hos dem.