|
|
I slutet av veckan kom äntligen våren och på fredagen så blev det årets första utelunch i Kungsträdgården med Lina, Olle och Leo. Vi hade inte setts sedan Thailand så det var så mysigt att träffas igen. Vi är ju vana vid att ha dem nära nu.  Det var inte jättevarmt men en helt underbar känsla att äntligen sitta ute och äta. Snart blommar träden i Kungsan ock det är officiellt vår! Jag har svurit dyrt och heligt att oavsett vad som händer nu så kommer jag inte att använda min vinterjacka mer i år. Inte ens om det skulle bli minusgrader.
Efter lunchen gick Lina och jag med killarna till ”Rum för barn” i kulturhuset där de fick leka. Det är ungefär som öppna förskolan kombinerat med bibliotek och Lex och Leo hade superkul! De lagade mat i köket där Leo spelade trummor i vasken med en kastrull och Lex dirigerade med en stekspade. Flera andra barn kom och försökte leka med dem men de lekte bara med varandra. De är redan lite kompisar (så mycket kompisar som man kan vara när man är 11 månader).
Sötisarna in action!
Det var en härlig eftermiddag och vid halv fem var vi tvugna bege oss hemåt för att förbereda för tjejhelg. På vägen hem blev det ett stopp på Cityakuten för att kolla upp vaccinationer inför en eventuell Afrikaresa. Dean är borta så mycket nu och vi är ensamma medan han saknar oss så vi funderar på att åka ner till Tanzania i två veckor nu i Maj. Dean har ju sett Alexander i 36 timmar de senaste två veckorna och han kommer att resa fram till 1:a Juni med bara ett fåtal dagar hemma. Han har redan missat när han fått alla tänder, när han lärde sig gå och att han börjat prata med mig och svara på frågor. Vi får se om det är praktiskt möjligt men för allas vår skull så vore det bra om vi kunde hitta en lösning.
Alexander säger ”titta” ungefär 200 gånger om dagen och ”där” (eller snarare ”dä”) i alla fall hälften så många gånger. Han har också börjat sätta ihop dem till ”titta dä” som första tvåordsuttryck. Det händer massor med språket nu. Man kan fråga ”var är xxx?” och han pekar på mamma, bilen, bollen, tåget och många andra saker. Han har börjat uppskatta böcker mer och mer och vill gärna peka. Jag har en applikation i min Iphone där han pekar på en lada och får fram olika djur som gör sina läten och han pekar helt själv och försöker härma djuren. Oftast lyckas han inte så bra men han gör faktiskt något som liknar fårets bräkande och han försöker mjaua när katten kommer men det låter inte alls som mjau. När han leker med leksaksbilar säger han ”bom-bom” som är brum-brum och så gör han motorljud med läpparna. Det är så sött…
Han tycker om att ståi vårt vardagsrumsfönster och titta ner på tunnelbanespåret. När tåget komer så pekar han och blir alldeles i extas. Han står där hur länge som helst och slickar på fönstret och kladdar med sina små fingrar… Sen kommer tåget och så glömmer han bort fönstret för en stund medan tåget passerar och ett tag efteråt.
Vi har börjat öva på tack och varsågod och nu när man ger honom något säger han ”tata” som antagligen är tack. Han håller ofta fram saker som om han ska ge dem till mig men det är inte alltid jag får dem, ibland tar han tillbaka dem när jag gör en ansats att stänga handen omkring saken. Generellt så är han ändå ganska flexibel med saker. Då många andra barn fäster sig vid EN sak och ska ha bara den så är han nöjd bara han har något. Man kan ta en sak och ge tillbaka en annan utan att han säger något. När något annat barn tar hans leksak blir han sällan ledsenutan antingen tar han tillbaka den eller också tar han något annat. Det är en egenskap som är väldigt skön för hans mamma som inte behöver bekymra sig över hans välmående i kampen om leksakerna på allmänna platser.
…är väldigt pedagogiskt. Hans föräldrar köper bara tråkiga politiskt korrekta leksaker som ska vara bra för hans utveckling. Mycket brioleksaker, mjukdjur, saker i ekologiskt tyg, bollar (pappa fostrar redan en målvakt) och lite badleksaker. Jag har insett att han blir helt ekstatisk när vi hälsar på någon som har leksaker som blinkar och låter så jag fick ett styng av dåligt samvete häromdagen. När jag ändå var i Kungens Kurva på Sävsjö Trähus gick jag därför in på Toys R Us och köpte en liten mojäng som blinkar och spelar och är till för att han ska lära sig öppna luckor. Han fick också två små plastbilar. Självklart kunde den pedagogiska mamman inte hålla sig från att också lägga ner några träpussel i varukorgen… Stackars Alexander, han kommer att få slåss för att få nåt roligt när han växer upp.  Jag har planer på att köpa mer som blinkar och låter framöver, jag måste bara ta mig själv i örat och inte vara så vuxen när jag köper saker åt honom!
Lycklig med sin pling-plong-mojäng! Han kan öppna de två man trycker på men inte den man flyttar i sidled eller den man snurrar på. Han kom också snabbt på att man kan öppna alla genom att dänga den hårt i golvet… Alexander är inte ett försiktigt barn.
Idag när jag handlade på ICA Maxi köpte jag också hink och spade med vattenkanna vilket tydligen var väldigt roligt. Hinken kan man ha på huvudet!
Redo för sandlådan!
Jag är så less på snön och jag vill aldrig mer se den här snöflingeskiten komma singlande från himlen. Det är den 22 Maj och nollgradigt på dagen när det borde vara 15-20 grader varmt istället. Istället för att frysa fingrarna av mig när jag går ut till bilen borde jag promenera i en tunn vårjacka med en liten Lex i vagnen, kisande mot solen. Jag strejkar. Jag går inte ut mer. Jag vill inte vara med längre. Varför skulle jag straffas med den värsta möjliga vintern som håller i sig i sju månader just det året jag är ledig? Fy vad livet är orättvist ibland…
Den förhatliga snön på balkongen idag…
Jag och Dean har pratat mycket om hur vi ska uppfostra Alexander som är så intensiv och viljestark. Han är envis som synden och viljestark som få. Om han har bestämt sig för något så tycks han aldrig ge upp. Han kommer att behöva tydliga ramar och vi behöver vara väldigt konsekventa med honom. Han vill alltid ha det han inte kan få och allt vi säger nej till är det enda som blir intressant. Jag märker redan nu att om jag är slapp en dag och låter honom härja fritt så är det svårt att få honom att acceptera att han inte får göra vad han vill nästa dag. Vi måste bestämma oss för exakt vad som är okej och inte och sedan hålla oss till det hela tiden. Det är positivt att han är viljestark och det ska vi försöka bevara men ändå lära honom rätt och fel så att han inte blir helt omöjlig att uppfostra.
Idag när jag skrev på kontraktet så frågade vår kontakt Michel vad han var för stjärntecken. I samma stund som jag sa att han var Oxe så började jag skratta. Inte för att jag tror slaviskt på horoskop men det var så lustigt att han är Oxe. Envis och viljestark. Sedan är ju Oxen också lugn och stabil men det kanske kommer med åren? Just nu är han rätt hetsig och har ett himla temperament.
Valet föll till slut på Sävsjö Trähus där vi känner att vi får en gedigen konstruktion och en snygg design. Det är en prisvärd leverantör som verkar ha en bra förståelse för ”besvärliga kunder” och deras önskemål. Vi har ju ganska specifika krav och jag är väldigt petig med detaljer så många leverantörer föll bort på vägen. Dessutom har de inga konkurser bakom sig i företagets 40 åriga historia och det känns viktigt i dessa knackiga tider i husbranchen.
Huset ser ut som ritningarna nedan men kommer att byggas helt i trä och med en lite justerad fönstersättning. Det kommer att vara ett till stort fönster på gaveln bredvid det stora som är inritat (det blir en sektion av två istället för ett singelfönster). På nedervåningen kommer det liggande fönstret att bytas ut mot en altandörr och det runda fönstret kommer att bli likandant som fönstret bredvid istället.
Huset är på 223 kvm och har en terass som ligger på den utstickande undervåningen som är på ca 25 kvm.
Undervåningen med entrén, trappa upp, tre sovrum, allrum, gästtoalett, SPA och tvättstuga.
Övervåningen med kök och allrum samt en sovrumsdel med Master bedroom, Master bathroom, klädkammare och barnkammare/kontor.
Totalt fem sovrum, två badrum och två sällskapsrum. Det blir uteplatser på baksidan med utgång från ovanvåningen, på framsidan med utgång från Master bedroom på ovanvåningen och på framsidan med utgång från allrummet på nedervåningen. På baksidan har man förmiddagssol och på framsidan eftermiddagssol så därför behövs uteplatser på båda sidorna. Det är från framsidan och den avbildade gaveln man har sjöutsikt så därför har vi placerat huset så. Vi vill försöka fånga både lite sol och utsikt. Det är ett avlångt hus som ska passa in på den trekantiga tomten och ändå lämna lite yta kvar till gräsmatta.
Jag fick tips om att tidningen Vi föräldrar har en tävling där man kan vinna en plats på omslaget. Vi har så många fina bilder på Alexander från Thailand så jag bestämde mig för att skicka in en bild. Så om ni tycker att han är lika söt som jag så får ni gärna lägga en röst.
http://www.viforaldrar.se/omslagstavling/?view-id=28615
Alexander har haft två tänder väldigt länge nu och vi har väntat på att det ska komma fler. Att de fyra i mitten i överkäken är på gång har vi anat för konturerna av dem har synts ganska väl de senaste veckorna. I Piteå har han sovit hanska oroligt på nätterna och varit ganska pruttig. Det är han i och för sig ibland så det behöver inte betyda något. Igår var han väldigt gasig i magen på kvällen och sedan sov han väldigt oroligt. Inte ens att ligga i min säng och mysa lugnade honom. Det hela fick sin förklaring imorse när hans ena framtand hande trängt igenom. Nu på eftermiddagen har även den andra framtanden kommit igenom tandköttet och det ser ut som om hans högra tand bredvid framtanden också är på väg. Inte konstigt att han inte mår riktigt bra! Jag tycker att det är konstigt att det märks så pass lite på honom…
Alexander gillar att borsta tänderna och det är ju väldigt skönt. Vi började borsta dem när han fått två stycken och han gapar så fint. Jag använder en god tandkräm och när jag borstat en stund får han ”borsta” själv också (läs: tugga på borsten med den goda tandkrämen). Det känns som att han redan visar tendenser på ”kan själv”.
Eftersom Dean bönade och bad om att jag skulle lägga ut en bild på tänderna så har jag jobbat hårt för att fånga ”tutingarna” på bild. Här kan man i alla fall se något vitt skymta fram i överkäken på gullungen. Den ena framtanden syns medan de andra två bara känns.
Den här veckan har allt handlat om vulkanutbrottet på Island. Vi hade tur och kom med den sist flighten som fick landa på Kallax innan luftrummet över norra Sverige stängdes. På torsdagen stängdes Arlanda och resten av Sverige och det har hållit stängt fram till igår. SAS har ännu inte återupptagit sina flygningar mellan Luleå och Arlanda trots att det varit öppet sedan igår men vi hade som tur var bokat med Norwegian och de har flugit både idag och igår så vi kom med vår ordinarie flight idag. Det verkar dock som att luftrumet kommer att stänga ikväll igen. Hoppas verkligen att vulkanutbrottet avtar snart så att flygtrafiken börjar gå som vanligt. Vi hade ju funderat på att följa med Dean ner till Tanzania någon vecka i Maj men om det är osäkert på om man kan flyga hem så vågar vi nog inte åka.
Vi hade kunnat stanna uppe i Piteå för Alexander har verkligen njutit av att vara där och få så mycket uppmärksamhet men i helgen kommer mina favorittjejer i hela världen hit för vår sedan länge inbokade tjejhelg och det vill ingen av oss missa. Så jag är glad att vi är tillbaka och även om Dean inte kommer att ta sig hem och ta hand om Alexander som kommer tjejhelgen att bli av. Det blir en tjejhelg med en liten kille på släp.
När vi kom till Thailand var vår första anhalt ”Lanta Sand Resort & SPA” på Long Beach där vi bodde våra 8 första nätter. Vi bodde där några nätter för tre år sedan och tycker att det är ett bra ställe. Nu hade de dessutom byggt ut resorten och det fanns totalt tre pooler och två barnpooler (varav en i skuggan) vilket passade oss perfekt.
Vår Bungalow B06.
Alexander tycker bättre om poolen än havet eftersom han inte är överförtjust i vågorna. Han badar gärna i havet om man bär ut honom en bit men strandbrynet där vågorna skummar tycker han är lite läskigt. Generellt var det mycket som byggts ut på Koh Lanta på tre år. Det var visserligen mycket svenska för tre år sedan men nu var det nästan bara svenskar på öns norra delar och lilla Saladan ha med dess utbud hade expolderat. Vi tycker nog att det är lite synd men så är det ju i Thailand, alla populära ställen exploateras sönder i en rasande fart. Phuket och Koh Samui är skrämmande exempel dit jag aldrig vill åka igen. Jag hoppas att Koh Lanta inte går samma väg allt för fort. Dean vägrar sätta sin fot på Phi Phi Islands för han vill komma ihåg det som det var 1991 när han var där och det kan jag förstå så dit kommer vi heller aldrig att åka. Ingen förlust enligt de som har varit där efter tsunamin då det tydligen byggts upp på ett väldigt ocharmigt sätt. Trots att Lanta exploaterats så kändes det som ett bra val för vår resa. Det är tillräckligt exploaterat för att kännas tryggt med barn. Det finns sjukhus och och svenska charterarrangörer om man skulle behöva akut hjälp och dessutom hade vi ju varit där tidigare och vet att det är en oerhört vacker ö med fina stränder, bra dykning och inte så mycket nattliv.
Första dagen vi kom fram blev det bad i poolen utanför vår bungalow och lite shopping på kvällen som jag skrivit tidigare. Sen blev dock Alexander sjuk, Han hade feber dag två, var frisk dag tre men sen febrig igen dag fyra innan han blev frisk för resten av resan. Det gjorde dock inte så mycket för han var på rätt gott humör och vi hängde mycket i den svala skuggpoolen så att han fick svalka sig från febertopparna och sen satt vi skuggan och han badade i vårt utomhusbadkar bakom bungalowen.
Utomhusbadkaret
Lina och Olle som kom några dagar före oss hade precis blivit friska från sin magsjuka dag två så de kom förbi och åt middag med oss trots vår febrige son. Den friska dagen tilbringade vi borta hos dem med mat och drinkar på Cast Away Resort som ligger vägg i vägg med Good Days där de bodde, en oerhört mysig del av Long Beach som jag absolut kan tänka mig vid framtida besök!
Promenaden längs Long Beach tillbringades på pappas axlar tills han blev trött och somnade helt plötsligt.
”Tvillingarna” Lex och Leo som är så olika till både utseende och personlighet men som gillar varandra skarpt ändå!
Lex, Leo och de stolta mammorna.
Det blev några riktigt sköna dagar på Lanta Sand Resort & SPA utan särskilt mycket aktivitet. Vi tillbringade den mesta tiden under ett parasoll eller någon palm där vi läste och löste korsord om Alexander sov, annars badade vi i poolen eller havet. UV filten som vi fick låna av Jenny innan vi åkte var helt ovärderlig. Vi har använt den otroligt mycket och jag rekommenderar verkligen ett inköp av en sådan för alla som tänkt åka på solsemester med små barn. Dressen orkar man inte ta på och av hela tiden så det är så skönt att bara kunna svepa in den lille i UV filten och veta att han är skyddad där han ligger och sover. Dessutom är den väldigt sval och skön så om man ska ha en filt så är det en sådan, Alexander sov till och med med den här på nätterna.
Det blev ganska mycket vila faktiskt. Både vi och han var trötta och sov långa tupplurer och myste i skuggan.
Det bästa köpet vi gjorde innan vi åkte var den här badringen från babysimmet. Alexander bodde i den hela resan. Han älskar att sprattla omkring i den och ta sig dit han vill.
En hel del bad i havet blev det såklart också. Vattnet i havet var dock mycket varmare än i poolen och gav inte samma svalka. Jag har aldrig upplevt ett varmare hav, vattnet var ljummet och gissningsvis nära 30 grader. Alexander som avskydde sina solhattar innan vi åkte kom ganska snart på att det var skönt att slippa ha solen i ögonen. Han försökte dock slita dem av sig så snart han kom i skuggan, vilket var helt ok för oss.
En av de sista dagarna på Lanta Sand åkte vi på snorkel- och dykutflykt med Kontiki Divers till Koh Haa.
Vid piren var det fullt med apor som hoppades på att turisterna skulle slänga till dem lite mat. Det var en vacker morgon och omgivningarna med de gamla bryggorna är så charmiga.
Jag och Dean skulle göra var sitt dyk och turas om med Alexander eftersom vi inte dykt på ett tag och resten av tiden skulle vi snorkla. Lina, Olle och Leo var också med för att snorkla. Det blev en superlyckad dag med både bra snorkling och bra dykning. Det fanns dessutom en barnvakt ombord som vi anlitade så att vi kunde göra två gemensamma dyk. Mitt på dagen kom dock höjdpunkten när Lina och jag var ute och snorklade och fick sen en liten Black Tip Shark. Lina som aldrig varit på snorkelutflykt förr tyckte att dagen var toppen när hon fått se haj, sköldpadda, två havsormar och massor med exotiska fixar som boxfish och muräna. Nu kan det bara gå nedåt försökte vi förklara, det hör verkligen inte till vanligheterna att snorklingen bjuder på allt det på en gång. Vi som dök såg inte mycket mer men det var sköna dyk med sköldpadda nära inpå och min favorit Porcupine fish. Nemos och Barracudas och massor av annat färgglatt fanns det också, jag kommer inte ihåg allt nu men det var två lätta och samtidigt bra dyk med massor att se hela tiden.
Det var flera båtar på Koh Haa som är ett av Lantas populäraste dykställen. Vi hade en väldigt duktig divemaster, Monica, som tog väl hand om oss.
Leo och Alexander trivdes på båten.
Lina och jag fick en riktigt bra snorkeltur med haj och boxfish på vår lista.
Det blev många middagar på stranden när vi bodde på Long Beach. Vi träffade också ett mycket trevligt par från Göteborg som bodde på vårt hotell som vi åt lunch och middag met ett par gånger. De hade en liten kille som var två månader äldre än Alexander och de var så lika! Inte till utssendet men till sättet och kroppspråket. Det var skönt att träffa någon med ett lika intensivt och viljestarkt barn som vi har och vi kunde utbyta mycket erfarenheter. Kanske blir det en träff i sommar? Här ovan är det middag på Thai Cat med både dem och Lina & Olle.
Nästa anhalt på vår resa blev den lilla ön Koh Ngai med resorten Coco Cottage där vi förlovade oss för tre år sedan. Fortsättning följer.
Idag var vi och hälsade på släktens nyaste tillskott, lille Ruben. Han är tre veckor gammal och son till min morbror Dennis sambos dotter. Det var helt fantastiskt att få hålla en sådan liten vacker bebis igen! Jag har glömt att Alexander varit så liten. Ruben är tre veckor och vägde nu 3,2 kg och var alldeles alldeles underbar… Och världens snällaste. Han sa knappt pip på de två timmarna vi var där. Han gnydde lite när han ville ha mat men det var allt. Han var så tillfreds och mysig.
Lille Ruben
Alexander var fascierad av bebisen men förstår inte riktigt att man måste vara försiktig så vi fick hålla koll på honom.
Det är så ljuvligt med små bebisar. Ruben var dessutom så lugn och snäll så att jag tänkte att vi kanske måste skaffa en till?
Alexander var superglad över att få en lekkamrat. Rubens storebror Milo som blir två år i juli var så snäll och delade med sig av sina saker. Alexander som fortfarande hellre kryper än går när han ska någonstans fort blev inspirerad av att Milo sprang omkring och gick glatt efter. När han glömmer bort att han går så kan han gå nästan hur långt som helst. Jag märker mer och mer att Alexander är ganska dominant och burdus. Han sliter till sig det han vill ha och vi kommer att få jobba lite på att han ska visa hänsyn och dela med sig. Milo var så gullig och generös med honom så då måste man ju uppföra sig fint tillbaka också.
Frida och Daniel har två helt underbara katter också. Så himla söta och tillgivna. Den ljusa heter Madame och är en Birma och den mörkare heter Edith och är en Ragdoll. De var så gosiga och vackra!
När vi kom upp till Piteå förra veckan var jag positivt överraskad över att snön sjunkit ihop så pass mycket (det var ju int elänge sedan det inte gick att se ut genom fönstren), att vägarna var bara och att det faktiskt var så pass varmt att det var lite vårkänsla i luften. Det varade dock bara en dag för sedan började det snöa. I två dagar snöade det och kylan var bitande. Igår gick vi ut på en promenad men det var så kallt att vi bara gick till vår första anhalt, besök hos Inger tre kvarter bort, resten fick vara. Undrar om det kommer att bli någon sommar i år här uppe? Snön lär i alla fall ligga kvar in i juni. Så här mycket snö i mitten av April har jag aldrig upplevt. Så även om det är mysigt att vara här och Alexander njuter så ska det bli skönt att komma hem till våren, om vi nu kommer iväg med vår flight imorgon förmiddag. Jag kanske måst köpa lite vårblommor och balkongmöbler nästa helg?
Igår lade Alexander ett åttonde ord till sitt orförråd då han utbrast mommo! Han stod vid en kökslåda som han hade fått roa sig med att riva ut innehållet ur och när mormor kom och försökte stänga lådan blev han irriterad och sa högt och tydligt Mommo! Mormor är såklart överlycklig och stolt som en tupp över att han lärt sig hennes ”namn” nu.
Alexander älskar att leka med katterna hos mormor och morfar. Han är så gosig med dem och klappar så fint och de älskar honom! De stryker sig emot honom och spinner när de är med honom. Jag trodde att de skulle tycka att han var jobbig men Lowa har alltid älskat barn och Alexander är tydligen inget undantag trots att han snor all uppmärksamhet från hennes matte och husse. Det är så gulligt att se dem tillsammans… Han var lite hårdhänt i början men lärde sig ganska fort att då försvinner katterna så nu är han så försiktig med dem. Han har lärt sig vad som är nos och tass och kan peka på rätt ställe när man frågar. Det är fascinerande så fort han lär sig saker min lille Einstein.
Sista dagarna i Thailand fick jag hög feber och blev dålig i magen, mest troligt en matförgiftning. Eftersom vi dock inte kunde utesluta att det var en sjukdom fick vi rådet av sjukvården hemma att inte amma förrän jag blev frisk för att inte riskera att föra över sjukdomen till Alexander. Jag ammade ju redan rätt lite, det blev bara morgon och kväll så jag förstod att det inte skulle gå att avstå i så många dagar innan det sinade och det hade jag rätt i. Efter fyra dagars amningsuppehåll fanns det inte mer och Alexander var inte längre intresserad av att amma. Han roade sig med att bita mig i bröstvårtorna istället och det gjorde såklart väääldigt ont. Det är ju ingen katastrof, jag ammade ju honom i nästan 11 månader, och han äter ju så bra nu så han får i sig alla näringsämnen i maten men jag tycker att amningen har varit mysig och den har framförallt varit väldigt praktisk. Maten är alltid med och det har varit lätt att söva honom genom att låta honom amma på kvällen. Framförallt har jag fått många extra timmars sömn på morgonen genom att han fått amma när han vaknat och då somnat om någon timme till. Innan Alexander föddes tänkte jag att jag skulle amma max ett halvår, amning var bara något som skulle uthärdas, men så har det verkligen inte varit. Jag hade gärna ammat ett tag till eftersom det är både mysigt och praktiskt och dessutom ger Alexander ett nyttigt kosttillskott. Men nu är det slut på amningen för min lilla älskling och vi får hitta andra sätt att mysa tillsammans och hitta lugnet.
Idag har det verkligen lossnat. Alexander går nu helt själv och kan stanna och fortfarande hålla balansen. Han kan gå fram till saker och plocka upp dem och sedan gå vidare. Han föredrar fortfarande att krypa för att det går fortare men han har gått omkring i köket från famn till famn och från möbel till möbel hela eftermiddagen och kvällen. Han släpper självmant och går dit han vill. Det började med att han fick gå mellan oss men nu kan man ställa honom var som helst på golvet och han går till närmaste intressanta objekt. Det var som att han plötsligt kom på att han kunde. Balansen har han ju haft länge men han kryper så bra att han inte ”behöver” gå och han tyckte nog att det gjorde för ont att ramla hela tiden. Nu har han dock insett hur stbil han är och vågar släppa taget och gå dit han vill. Visst ramlar han lite över sina fötter ibland och sätter sig på rumpan med jämna mellanrum men för det mesta kommer han fram dit han vill. Det ser så roligt ut! Lite overkligt att min lilla bebis plötsligt går omkring i köket. Nu är han ju stora stora killen!
Alexander har plötsligt växt ur stora delar av sin garderob och snart är det sommar så vi behöver fylla på lite. Innan Thailand köpte jag några fina tröjor på Zara och några shorts på Små Grodorna men i övrigt har han inte så mycket nytt. Igår blev det dock shopping på Hanséns barn här som har mycket fint. Av mormor och morfar fick han en ny pyjamas och en body med tillhörande scarf från Villervalla och gammelmormor kompletterade med fina byxor som matchar bodyn.
Pyjamas av mormor och morfar
Body och scarf av mormor och morfar samt byxor av gammelmormor Mommen.
Själv köpte jag jeansshorts, tröja och matchande strumpor.
När vi senare gick förbi Lindex kunde inte mormor hålla sig utan köpte också den här fina stickade tröjan.
Med minsta möjliga marginal befinner vi oss nu i Piteå. Efter vulkanutrottet på Island som spyr ut aska som sprids med vindarna var vi det sista planet som fick landa på Kallax innan luftrummet stängdes. (Jag såg förresten på nyheterna att det inte heler Kallax längre utan Luleå Airport, så utomordentligt fånigt…). Nu är hela norra Europas luftrum stängt och vi får se hur länge det tar innan det öppnas igen, vi kanske blir kvar här länge?
Jag skrev häromdagen att Alexander inte är så mammig längre men han verkar ha varit inne och tjuvläst för plötsligt har han blivit väldigt mammig. Han kramas och pussas och kommer och vill vara nära hela tiden. Han är så gosig!
Det största som hänt sedan vi kom hit är att han blivit riktigt stadig på benen. Han kan nu gå några steg och sedan stanna utan att ramla. Han kan gå ca 15 steg och verkar tycka att det är roligt när han får gå emellan oss. Han föredrar dock knäna när han ska någonstans, det går ju fortare och gör inte ont. Han går dock bara när man ställer honom mitt på golvet, han väljer inte själv att gå iväg från möbler han håller i utan då kryper han hellre. Undrar när han ska inse att det är smidigare att gå än att krypa? Nu när han är så stabil så är det nog inte långt borta.
Igår var det premiär för att vara själv hos gammelmormor. Vi var på stan och han fick stanna hemma med gammelmormor medan vi shoppade lite. Det hade gått hur bra som helst och han hade inte varit det minsta ledsen. Han är verkligen lätt att lämna bort, han är inte blyg för någon. Tydligen var jag likadan när jag var liten. Gammelmormor var såklart överlycklig över att få ha honom.
Inatt var en jobbig natt och vi sov knappt en blund. Jag tänkte att han hade ont i magen, alternativt att han håller på att få tänder i överkäken, men det är ju svårt att veta när han inte kan berätta. Halv sex fick han stiga upp och leka med mormor i två timmar innan han somnade om igen och vi båda sov till halv elva. Dagen bjöd på långpromenad till stan med mormor, lunch med gammelmormor och sen promenad hem igen medan jag njöt av lugnet och tog bilen. Han sov hela vägen till stan i en timme och sedan hela vägen hem igen och jag var förvånad över att han var så lugn. Något större intresse av att gå visade han heller inte idag. Det hela fick sin förklaring när det var dags för mellanmål och han vid första tugga instället kaskadkräktes. Massor! Kräksjukan, here we go again. Inte konstigt att han sovit dåligt på natten och sedan varit extremt sömnig och lugn hela dagen. Han mådde ju jättedåligt! Nu får han bara ersättning och majsvälling och klockan åtta blev det sängen för lille Pluppisen. Vilken tur att vi är här och inte ensamma i Stockholm. Som grädde på moset mår jag fortfarande inte bra efter min matförgiftning i Thailand. Jag mår fortfarande illa och har lite ont i magen och det är ju en och en halv vecka sedan nu…
På väg till stan med mormor
Myser i vagnen som går under namnet rymdskeppet för att den är så stor, klumpig och svårtsyrd. Men den är skön att åka och den gungar sövande.
Alexander är i alla fall överlycklig över att vara här och håller hov för alla sina undersåtar som bara pysslar om honom. Han kramas och gosar och leker så snällt. Den gälliga killen lämnade vi tydligen i Stockholm för den här lilla solstrålen är ett riktigt mönsterbarn. Åh vad det är skönt när han är sådan!
Idag är han elva månader och stora killen. Vågen visar på 9,7 kg och hans ordförråd består av 7 ord. Hej, nej, mamma, pappa, titta, där, och brum-brum. Han gör ocksåå mycket motorljud med läpparna och pekar på saker han vill att man ska bära honom närmare. Han vinkar när man komer och går och har som sagt precis börjat gå med lite kontroll, går en liten bit och stannar utan att ramla. Han äter sex gånger per dygn med frukostgröt, lunch (barnmat), mellanmål (frukt), middag (barnmat), kvällsmål (gröt) och sen en eller två flaskor välling under kväll/natt.
Äntligen har solen tittat fram här i Stockholm. När vi kom hem från Thailand hade all snön smält och nu de senaste tre dagarna har solen strålat från klarblå himmel. Jag trodde aldrig att det skulle bli vår… Det har varit en sådan vargavinter. Snön kom i november och låg kvar in i April. Det var tydligen 100 år sedan vi hade en så kall och snörik vinter sedan. Framåt februari tyckte jag att det var riktigt tungt. Kylan släppte aldrig taget och det kom bara mer och mer snö och jag var så oändligt less på att ploga mig fram med barnvagnen i den här staden där snöröjningen inte fungerar. Jag är ingen vintermänniska. Vintern gör mig deprimerad och i år när jag var ledig och skulle njuta av långa promenade har vi varit nästan isolerade i flera månader istället. Vi har verkligen bara rört och från punkt A till B. Hemifrån till öppna förskolan, öppna förskolan till babysimmet osv. Inga sköna promenader, inte gå ut bara för att gå ut. Det har varit mörkt och kallt och snömoddigt och rent ut sagt en jävla skitvinter! Just nu när snön äntligen är borta känner jag att jag hoppas att jag aldrig behöver se snö någonin mer i hela mitt liv. (Nu vet jag ju tyvärr att jag kommer att se den ikväll när vi kommer till Piteå men vi får börja räkna efter det). Snö har bara ett användningsområde och det är att åka på. Skidor, pulka, skärtlapp. I övrigt är den helt meningslös. I alla fall i Stockholm där allt brakar samman. Vi hade ju inte ens kollektivtrafik på flera veckor när det var som värst. Det kom så mycket snö så att tunnelbanan stannade, bussarna gick bara sporadiskt och folk tog bilen istället vilket ledde till sådana köer så att ingen kom fram på vägarna. Jag tror att vi kommer att komma ihåg den här vintern länge. Med förskräckelse och en önskan om att den inte återupprepas. Någonsin…
Men nu skiner solen, vi har två stora takbalkonger och jag ska snarast inhandla en skön baden-badenstol som jag ska sitta i och underhålla min solbränna när jag kommer hem från Piteå. På den södervända balkongen ska jag lägga en mjuk matta för Alexander och så ska vi bo där ute varenda stund som vi är hemma. Vi har många timmars utomhusvistelse att ta igen!
Det blev en snabb visit i huvudstaden. Ikväll åker jag och Lex till Piteå i en vecka och kommer tillbaka på tisdag. Dean reser hela tiden nu, han kommer inte att vara hemma många dagar innan han går på pappaledighet den 1 Juni så jag försöker komma iväg och få lite avlastning. Lex är så aktiv nu och behöver mer stimulans än vad jag ensam kan ge honom. Han har ju blivit buren och ompysslad konstant av två föräldrar, två kompisar och en uppsjö av frivilliga thailändare så det är en stor omställning för honom att vara hemma med bara mig och plötsligt pefinna sig på golvet utan uppmärksamhet… En vecka hos mormor och morfar kommer att vara skönt för honom och de håller ju såklart på att längta ihjäl sig efter Pluppiluren!
I måndags var vi på babysång och Alexander blev lite inspirerad av sin kompis Hannes som börjat gå och slog till med stegrekord på tio steg. Nu verkar han dock ha noll intresse av att gå gen och lägger sig bara i en hög om jag försöker ställa honom. Vi trodde ju att han skulle gå tidigt eftersom han ställde sig upp så extremt tidigt och också kröp tidigare än de flesta men uppenbarligen är det så att han tar sig runt så fort på knä så han har inget intresse av att gå. Det går ju så sakta då! Tio gånger om dagen ställer jag honom på fötterna och ibland tar han några steg men för det mesta sänker han sig ner och kryper iväg snabbt som en vessla. Han har ju roligare saker för sig än att gå mot mamma! Gåvagnen är tydligen inte till för att gå med heller, man kan ju ligga och pilla på och suga på hjulen… Han är lustig den här lilla pricken.
Dean har varit hemma i 36 timmar, han kom på måndag förmiddag och åkte igen på tisdag kväll. Jag var inbjuden på Business Review på jobbet med min chefs chef igår så jag ville väldigt gärna gå. Först hade vi ordnat så att morfar skulle komma och vara med Alexander en dag men Dean behövde ändå komma hem och bunkra upp lite kläder och träffa oss så då kom han hem så att jag kunde gå på den jobbgrejen. Jag ska förresten byta jobb internt när jag börjar om. Nya utmaningar och det kommer att bli en tuff höst, tur att Dean ska vara hemma och sköta om hem och barn. :-) En heldag på jobbet igår var tuffaren än jag trott, jag var helt utpumpad efter att ha suttit i möte 08-18. Men det som var skönt var att det känns som att tiden stått stilla. Det är samma saker som diskuteras och det enda som egentligen hänt är att vi lanserat lite produkter och nu är det nya projekt i pipeline. Men kartan har inte ritats om på något sätt och det känns skönt att jag forfarande har så pass bra koll på läget. 
Lex är ganska ”omammig” nu. När vi var ute och dök en dag i Thailand och Lex var med Lina och Olle var han inte ens glad när vi kom. Och igår när jag varit på jobbet en hel dag kom Dean med honom i famnen. Ett snabbt leende var allt jag fick, sen ville han fortsätta leka med pappa. Lagomt efterlängtad man känner sig? Han gör dessutom ingen skillnad på mig och Dean längre, innan var det mest jag som kunde göra honom trygg när han vaknade på natten och jag som kunde söva honom men nu verkar det gå precis lika bra med Dean. Det sägs att man ska vara glad för det, att man inte blir lika låst, men nog svider det lite i mammahjärtat att man är så utbytbar. Jag hörde faktiskt om en mamma som gick bort när den lilla flickan var 1,5 år. Pappan gick till psykolog för att få råd om han skulle hantera det och fick höra att hon var så liten så hon skulle glömma väldigt snabbt, det var inget som behövde hanteras. Är inte det hemskt? Jag vill ju gärna tro att alla timmar jag och Lex delat ska ha cementerat ihop oss för alltid… Men det kommer tydligen senare. Barn som adopteras när de är något år får lika starka band till sina föräldrar. Så det är nog mest jag som har urstarka band till min Pluppilur nu, inte så mycket tvärt om. 
|
|
SENASTE KOMMENTARER