Edward säger hej till människor nu. Förra veckan när vi kom in i omklädningsrummet på simlekis så var de andra i gruppen redan där och då sa Edward ”ej” när vi kom in. Han pratar i telefonen också, han tar min mobil till örat och säger ”ej”. Så himla söt.
|
|
|||
|
Jag minns utsikten när Alexander var liten. Han älskade när vi stod i fönstret på S:tEriksgatan och tittade på bilarna. Speciellt brandbilarna på utryckning. Och så bussarna förstås. Det fanns många bussar där. Ibland var det jackpot, då kom både brandbilarna, polisen och ambulansen med sirener och blåljus. Sedan flyttade vi till Bromma och jag tänkte att han skulle sakna sin utsikt. Det gjorde han inte. Nu stod vi istället på balkongen och tittade ner på tunnelbanan och ut över Bromma flygplats där planen lyfte och landade långt där borta. Som han älskade det. När vi höll honom och berättade om alla dessa fordon, vad de gjorde och hur de lät. Nu har vi inte längre utsikt över några fordon. På andra sidan vattnet kan man mörka kvällar se blåljus flimra förbi på avstånd om man har tur. Alexander tycker fortfarande att det är kul. Edward är inte så intresserad. Han har börjat köra leksaksbilar men fordon är inget stort intresse. Han gillar bollar. Några bollar ser vi inte heller från fönstret men vi ser djur. Mycket djur. Nu står vi med honom i famnen och pekar på djuren. Rådjuren, svanarna och ankorna. Ibland någon räv eller rovfågel. Han gillar det. Antagligen mest för att det är mysigt att bli buren. ”Titta svanarna?” säger jag och han svarar ”Titta dä”. Inte för att han ser svanarna, han pekar bara rakt ut, men han älskar att vi står i fönstret och bara är tillsammans. Han är en sådan närhetstörstande lite gosunge. Så det spelar nog ingen roll att vi inte kan se spännande fordon som när Alexander var liten. Vi har det mysigt. Och han kommer att älska djuren när han blir större. Och mamman älskar den här utsikten och kan titta på den länge. För det är så vackert och fridfullt. Edward pratar inte så mycket än men det märks att han börjar utveckla intresset. Han har klarat sig på ”mamma”, ”nä”, och ”dä” länge nu men den senaste veckan har han börjat göra nya ljud och gå omkring och småprata för sig själv. Han Gör ett sånt härligt ”mmm-ljud” när han är hungrig och får syn på mat, eller när han får syn på något gott. Han säger också pappa nu men det låter mer som da-da. Lustigt nog s vet han redan hur man svarar i telefon. Igår låg min jobbtelefon på golvet på laddning och han tar upp den, sätter den till örat och säger ”äjä”. Det lät väldigt likt ”Hej”. Han vet vad man gör med en telefon och vad man säger innan han säger pappa. Är det så dagens barn växer upp, med teknik som en självklar del av vardagen.
Man kan inte se det på bilden men vilket humör han har. Han har verkligen börjat utveckla sin egna vilja. Han vrålar och kastar saker och sopar till oss när han inte får som han vill. Hetsig som en liten krutdurk plötsligt. Var kom det ifrån? Han som var en sådan lugn bebis. Han är fortfarande tålig men han har börjat protestera rejält när Alexander håller på och gör honom illa eller tar hans saker. Det är bra. Inte lika bra att han verkar ha samma temperament som vi andra i familjen. Edward har så otroligt mycket hår. Jag har inte velat klippa honom innan han fyllde ett år och dessutom är det en sådan milstolpe med första klippningen. Han går från bebis till pojke. Men till sist blev jag tvungen att inse att det var dags. Stackarn kunde ju knappt se något.
Jag tänkte att det var lätt att klippa en bebis och tog fram saxen när han sov men det var allt annat än enkelt. Han kliade sig och vred sig så att det var helt omöjligt att få det rakt. Jag fortsatte klippa honom när han åt men det var lika svårt det.
Resultatet efter min klippning förra helgen. Nu kunde han se men det blev verkligen inte fint. Frisyren gjorde honom inte rättvisa. Håret sparade jag i alla fall i en burk. Efter en vecka i London med den här frisyren så tog jag honom lite impulsivt till Alexanders frisör i lördags.
Tadaa! Frisören var liiiite bättre än jag på att få till det. Efter det så blev han både fin och glad. Min stora fina kille. Kan man bli sötare? Nu är han verkligen ingen bebis längre.
I söndags lämnade jag Dean och barnen på Arlanda eftersom de skulle åka till London och hälsa på faster Lili, uncle Andy och kusinerna i fem dagar. Det kändes som en ganska lång tid men tiden går fort och halva tiden har redan gått. I söndags kväll träade jag, igår var jag ute på restaurang med jobbet och idag kom jag hem sent. Imorgon ska jag träna igen och på torsdag är det föräldramöte på dagis och sedan kommer de hem på fredag. Den här kvällen ligger jag framför TVn och ignorerar allt som behöver göras här hemma. Min enda vilokväll. Tiden går så fort att jag hinner inte ens sakna dem. Jag har trappat ner amningen sedan vi kom hem från Bali men Edward är en riktig liten amningsälskare så jag har inte riktigt lyckats avvänja honom men nu är det definitivt över. Det känns melankoliskt men det var nödvändigt, jag måste få sova på nätterna och han börjar bli för stor för det här med amningen. Trots att jag tycker att det verkligen är dags så var det sorgligt i söndags. Min minsting är ingen bebis längre. Vi lämnar bebistiden, och har två små barn istället. Jag som älskar bebistiden måst inse att den inte varar för evigt. Så nu är vi på avvänjning på var sitt håll jag och Edward. Han från sin älskade amning och jag från bebistiden. Vi får sörja lite på var sitt håll och sedan gå vidare utan amning när han kommer hem. Jag ser fram emot att kunna sova i samma säng som honom utan att han försöker äta på mig hela nätterna så att vi bara kan mysa istället.
Innan han åkte så klippte jag hans hår för första gången. Det blev inte särskilt snyggt men nu kan han i alla fall se. När han kommer hem så måste vi ta honom till frisören. Alexander har det nog bäst av alla den här veckan. Han har verkligen längtat efter att få träffa sina kusiner, framförallt Emelie. Så skönt för honom att få komma iväg och få stå i centrum en vecka och dessutom älskar han ju att resa. Han sköter sig alltid exemplariskt när vi reser, det verkar vara hans grej. Min lilla groda, hoppas att han längtar lite efter mamma i alla fall. Lite bara…
I söndags var det fars dag men eftersom killarna skulle iväg till London på eftermiddagen så blev det bara ett litet morgonfirande med presenter. Barnen tyckte att det var roligt att öppna paket i sängen och Dean fick ligga kvar och slappa medan jag gick upp och gjorde frukost till barnen innan jag kastade mig iväg med Alexander till Funky Kidz klockan nio. Ingen rast och ingen ro i den här familjen.
DÄ! säger Edward.
Bu! säger Aelxander. Grattis pappa Dean säger jag! Förra måndagen hade Alexander så ont i magen när han skulle sova. Han ville inte ens läsa sagan färdigt utan ville bara att jag skulle massera hans mage. Det gjorde jag och tänkte att han kanske var orolig över något eller hade magknip. Han somnade så, medan jag låg och strök honom i cirkelrörelser på magen. När han sov djupt gick jag upp och kvällen gick utan att jag tänkte mer på hans mage eftersom han sov gott. Dean bar över honom till vår säng och jag gick och la mig i Alexanders säng (där jag sovit för att vara utvilad till jobbet). Klockan ett vaknar jag av att Dean sliter upp dörren och ropar att han behöver hjälp. Då har Alexander kräkts över hela sängen och över Edward. Det blev bråttom in med båda i badrummet och båda två grät. Tack och lov så hade den ny sänggaveln klarat sig och han hade kräkts ovanpå täcket så madrassen var också oskadd. Vi kunde duscha barnen och ta fram våra gästtäcken och nya sängkläder och sedan gå och sova igen. Alexander ville sova med mig i lilla sången så det ficka han men han sprang upp tre gånger till och kräktes fram till klockan tre. Självklart sov jag inte mer den natten, jag kunde inte slappna av eftersom jag måste reagera vid minsta tecken på mera kräk. Tack och lov blev det inte mer och dagen efter var han trött men glad. Själv fick jag släpa mig till jobbet med två timmars sömn i kroppen. Vi trodde självklart att han fått vinterkräksjukan men ändå tänkte jag att det var lite konstigt. Alexander har inte haft kräksjukan sedan han var spädis och jag hade börjat tro att han är immun som sin pappa. Jag misstänker fortfarande att han är immun och att det var matförgiftning han hade. De hade ju varit och ätit buffé på Tom Tits Experiment på dagen och ingen annan i familjen blev sjuk. Han kräktes bokstavligen på Edward och han sov tätt intill mig både före det bröt ut och efter. Dessutom var det bara i två timmar, tills han tömt magen. Om det varit vinterkräksjukan borde det ha hållit i sig längre och jag eller Edward (eller båda) borde ha blivit sjuka. Han fick vara hemma två dagar från dagis men dag två var han ju pigg som en lärka så det var lite för länge. När Alexander skulle sova ikväll låg och vi och pratade och han pillade i mitt ansikte och i håret. I söndags hade jag och Alexander en dag på tu man hand. Vi gick på bio och såg ”Flygplan” i 3D och hade jättemysigt. Han var som en ängel hela dagen och skötte sig perfekt. Vi köpte popcorn och choklad och han satt som ett ljus filmen.
Efter filmen åkte vi till IKEA där han hjälpte mig att köpa lite julkulor till granen och lite andra småsaker. Jag vill inte använda mitt vanliga julpynt i granen i år för det finns en för stor risk att Edward välter den. En hel timme på IKEA utan minsta problem. På vägen hem insåg jag plötsligt hur stor han är och att han behöver mer sådan här egentid med oss. På lördag är det Deans tur att ha egentid med honom och gå på Monster Jam i Friends Arena. Vi har anmält killarna till syskonsim på lördagar för att de ska få göra något roligt tillsammans. Alexander har ju simmat till och från sedan han var tre månader så han är rutinerad och efter Bali kan han ju simma också. Edward har aldrig gått på babysim och var osäker i vattnet när vi kom till Bali men nu är han också van med det. I lördags var första gången de gick tillsammans (Edward var för förkyld förra helgen så då gick Alexander ensam) och det var spännande.
De sjuger hej-sången. Det andra syskonparet kom lite sent så de var ensamma i tio minuter.
Alexander tycker att Edward får alldeles för mycket uppmärksamhet och blir väldigt behövande plötsligt. Vi anmälde dem till detta innan vi åkte till Bali men nu när Alexander kan simma så är han alldeles för stor för det här. Han behöver ju en riktig simskola med teknik i simtagen istället. Edward däremot ska nog få fortsätta gå på detta, men ensam nästa termin.
Kallt i vattnet och ensamt i puffarna. Edward älskar att bada men vill att man håller honom. Han gillar inte att bli satt i en simring heller.
Lite bollar för att få Eddisen på bättre humör. Det blev lite bättre men han gillar mest att kramas. Det här med syskongrupp var inte riktigt bra för oss. Alexander behöver utmaning och Edward behöver lugn i badet. Vi får ta det som det kommer och försöka se det som att de i alla fall gör något kul ihop. Jag har jobbat i två veckor och börjat komma in i rutinerna. Dean njuter av att vara hemma och jag tycker att det är skönt att gå till jobbet. Jag längtar så klart efter mina små älsklingar men det är en skön känsla att få längta efter dem istället för att gå hemma och vara less på tvätt och disk och mat och syskonbråk. Dean kommer med ny energi och hittar på roliga saker med killarna så just nu är alla nöjda.
Edward på höstutflykt med pappa.
Bus på stora lekparken. Edward är en sån go och gla unge. Tålig som få och envis som synden. Mammig och mysig och älskar att pussas. Han vinkar och klappar och skrattar och fnyser. Helt omöjlig att inte älska! Han springer omkring som en liten vilding, lätt framåtlutad och ofta med armarna sträckta bakåt. Kastar man en boll så blir han alldeles överlycklig och springer tjutande efter den. Intresset för bollar håller i sig. På Bali var den bästa leksaken vi hade med oss den lilla uppblåsbara reklambadbullen från GB. Åh vad han älskade den! Tyvärr försvann den efter tre veckor men det var kul så länge det varade. Kanske är det för att han gillar bollar som han också älskar att kasta saker? Just nu är det roligaste som finns att kasta saker ner för trappan. Och när han är i närheten av vatten så ska han kasta i saker. På Bali kastade han sten i havet och saker i poolerna och sedan vi kom hem har han kastat vår bärbara telefon i toaletten två gånger. Den överlevde det första badet men inte det andra, kanske för den hamnade i Aleanders kiss den andra gången? Nu har vi ingen bärbar telefon. Näst efter att kasta saker så är nog hans favoritsysselsättning att äta. Och inte barnmat. Han vill bara ha samma saker som oss och äter det mesta. Ris, pasta, korv, pommes, ägg, ost och grönsaker av alla sorter går i. Han är inte så jätteförtjust i kött och kyckling men det är nog mest konsistensen, han gillar inte när det är trådigt. Och fisk är svårt. Protein går lättast i honom genom olika rätter som innehåller köttfärs. Det har blivit mycket lättare att laga mat nu när alla äter samma och vi är förbi barnmaten. Pannkakor och bröd gillar han så klart också och han älskar när han får äta själv. Man vet att han är mätt när han börjar kasta maten på golvet och på oss istället för att stoppa den i munnen. Han dricker allt också, vatten, mjölk, festis och juice. På Bali drack han till och med te och limejuice med god aptit. Det viktigaste kriteriet för honom när det kommer till mat och dryck verkar vara att han får samma som vi. Allra helst vill han äta från våra tallrikar och dricka ur våra glas. Eddisen älskar fortfarande hår. Han vill borra in sina händer i mitt hår när han ska mysa och när han ska somna men det går bara inte. Dels är mitt hår helt avslitet på ytterhåret och dels gör det fruktansvärt ont. Ibland när jag ska lägga honom så tar jag på mig en toppluva. Då ligger han och plockar noppor från tyget. Han sliter ofta i Dean och Alexanders hår så vi måste hålla Alexander välklippt så att han inte kan få något bra tag och göra illa storebror. När han träffar andra barn så är han genast intresserad av håret och vill prova dra i det. Det är verkligen en obsession som han har. Hår hår hår. Det är lättast när vi träffar barn i hans ålder som inte har s mycket hår som han kan dra i. Själv har han massor med hår och det kommer bara mer och mer. Det är hög tid för en klippning nu när han fyllt ett och vi inte riskerar att klippa bort förståndet längre. På Bali där lyftfuktigheten var högre så var håret riktigt lockigt men här hemma är det mer vågigt. Tjockt och fylligt är det i alla fall (med bebismått mätt) och väldigt fint. Han ska få behålla lite längd i det men vi ska klippa luggen och kring öronen så att hans fina ansikte kommer fram och han slipper ha håret hängande som en gardin. Efter Bali har jag sakta vant honom av med amningen och nu när de åker till London så är det definitivt slut. Det känns väldigt sorgligt men ändå oundvikligt. Jag måste få sova på nätterna och det går inte när han ammar, då vill han suga på mig hela nätterna. Nu sover jag i Alexanders rum och så får han bara amma morgon och kväll för att trappa ner. Ibland vaknar han på natten och gosar in sig hos Dean för att amma men när han inser att det inte är jag så blir han arg och sätter sig och smäller till Dean över bröstet. Han har faktiskt en del temperament den här killen också börjar det visa sig. Så snart är det över i alla fall och bebistiden är definitivt slut. Min minsting blir stor. Det är väldigt känslosamt att tänka på men samtidigt har det varit jobbigt de sista månaderna med för lite sömn så det är ändå dags. När det kommer till sömnen så sover Eddie bra men inte så hårt. Det är nog därför han vill äta på nätterna, han vaknar till och behöver någon tröst för att somna om. Alexander har alltid sovit jättehårt och det går att flytta honom i sömnen, han är som medvetslös när han sover. Edward däremot sover bra så länge det är tyst och han ligger bredvid någon. Om jag flyttar på mig så vaknar han ofta till och på morgonen vaknar han när den första personen stiger upp. Om han sover middag så kan det räcka med ett ilsket utrop från Alexander så vaknar han. Han är visserligen inte vaken och vill leka på nätterna men han vaknar till ganska många gånger. Hans naturliga dygnsrytm är 7-7 till skillnad från Alexanders 9-9 men vi lägger honom vid halv sju och Aleander vid åtta och sedan vaknar de mellan sex och sju. Så egentligen har vi en ganska skön rytm på dem nu om Edward bara kunde sova hårdare. Det är inte helt lätt att vara Edward. Brorsan springer över honom och ger honom tjuvnyp så fort han tror att vi inte ser. Han får bollar sparkade i sig och leksaker kastade på sig. Ändå är han glad nästan hela tiden. Om han ramlar så ställer han sig upp och fortsätter där han var. Han gråter nästan aldrig ens när Alexander sätter sig på honom eller fäller honom när han kommer springande. Alexander och han brukar skalla varandra och egentligen vill Alexander att det ska göra lite ont på Edward men Edward bara skrattar. Det går vilt till här hemma och det lär inte bli lugnare. Samtidigt är han den gosigaste mysigaste, mest kärleksfulla lite bebis man kan tänka sig som bara älskar att vara nära. Mammas lilla E. Kärleksbebisen. Dockan.
En liten trött kille vaknade på sin födelsedag helt ovetande om vilken stor dag det var.
Lite skeptisk till all uppståndelse.
Medan pappa stekte frukostpannkakor passade Edward på att busa lite. Favoritplatsen är på soffbordet, precis som det var för storebror i samma ålder. Bordet är lite rangligare nu än för fyra år sedan bara, det har hoppats och klättrats mycket på det.
Buskille!
Hela familjen fick pannkakor som vi vant oss vi på Bali och Edward tyckte nog att det var helt normalt, det hade han ju ätit varje dag i fem veckor före födelsedagen.
Sen var det dags för presentöppning och Alexander ville väldigt gärna hjälpa till. Edward var inte så speciellt intresserad av paketen men efter att ha fått lite hjälp så att han insåg att det fanns saker där i så ökade intresset.
Det var inte lätt att hitta presenter till Edward eftersom vi har så mycket leksaker och vad vi än köper så kommer Alexander att leka med det lika mycket, bara för att det är Edwards. Det blev i alla fall ett tåg som skjuter ut bollar och låter och lite andra småsaker. Edward var hur nöjd som helst och älskar bolltåget.
På eftermiddagen blev det ett minikalas eftersom vi bara varit hemma i knappt två dygn och inte hunnit ordna så mycket. Men det var ju klart att ha skulle ha tårta på sin födelsedag!
Mums! Den här killen vet vad som är gott. Efter Bali fick han vänja sig av med att äta godsaker varje dag men på födelsedagen fanns så klart inga begränsningar. Hälften i munnen och hälften i håret var resultatet efter tårtfrosseriet.
Så här glad är man när man har kalas! Våra fina grannar kom förbi och fikade och lite senare också kompisen Ludwig med familj. Massor med fina presenter blev det.
Det populära bolltåget.
En bok till killen som älskar bollar.
Roliga sånger med rörelser till. Han älskar att klappa händena och att försöka göra imse-vimse så den här passade honom bra.
En fin formlåda att öva finmotoriken och formseendet på.
Och så lite nya fina kläder. Allt från oss.
Av våra grannar fick han den här roliga telefonen som han gillar massor. Det är nog den present som använts mest.
Och av sin kompis Ludwig fick han Nalle Puh och Nasse i en liten åkvagn. Helgen efteråt var mormor och morfar här och då var det kalas igen. Då kom också Mia med Felix och Sixten och även Simon med Hugo. Fullt ös hela dagen och mycket kul! Alexander och Hugo lekte jättefint och hade en riktigt bra eftermiddag tillsammans. Edward fick tårta igen. Eftersom jag fyllde år dagen innan kalaset så blev tårtan lite till mig också.
Edward- och Cattitårtan.
Present från Mommen.
Och ännu mer från Mommen.
Fina kläder från mormor och morfar plus en peng på kontot.
Gosuggla från Felix och Sixten. Och om man fyller 1 år måste man ju ha kalas i helgerna tre. Den här helgen hade vi lördagshäng på Drottningholm med gudmor Lina och så klar Olle, Leo och Elli. Anna, Richard och Hugo var också med och vi åt lunch, gick på familjevisning av slottet och på sagostund om grodprinsen. Alexander och Leo tyckte att det var jättekul. Efteråt åkte vi allihopa hem till oss och lagade mat och myste och Edward fick present igen.
Två stora killar som ville vara med och öppna Edwards paket.
Edwards första egna pussel. Det är inte alla som har 3 kalas när de fyller 1 år. Det må ha serverats champagne på Alexanders ettårskalas men Edward firades i tre veckor. Massor med paket fick båda två och utöver det som syns här på bilderna så har jag också beställt en likadan pall till Edward som Alexander fick på sin ettårsdag, en namnpall med silvertext och prinskrona på benen.
Vi är i mitten av september och har fortfarande dagstemperaturer på 22-24 grader och Alexander går till dagis utan jacka på morgonen. Förra helgen tillbringade vi på stranden och vi har promenerat hem från dagis i solen flera dagar den här veckan.
Sommarlek på stranden 8:e September och Edward är så glad över att han får vara med de stora barnen och leka.
Mitten av September och hallonsnåren på tomten levererar än. Både Alexnder och Edward älskar hallon och de delar så fint på dem. 1Ett till mig och ett till Edward säger Alexander. Hjärtat! Temperaturskillnaderna är stora nu för nätterna är så kalla och dagarna så varma och varje morgon har vi kondens på utsidan av våra fönster för att de är så välisolerade. Det har varit en underbart lång sommar som började redan i Maj och har hållit i sedan dess. Inga extrema temperaturer på över 30 grader som vi får vissa somrar men en hög och jämn nivå på 22-28 grader i fem månader nu. Väldigt lite nederbörd och lite vind dessutom. Bästa sommaren att vara mammaledig! Det här är första gången som jag i Sverige har känt att jag inte måste gå ut i solen bara för att det är fint väder, för det har ju varit fint vaje dag. Ibland måste man stanna inne och ta hand om praktiska saker även om solen skiner för det funkar inte att vänta på en regnig dag, de har varit så sällsynta. Vilken lyx att ha ett så stabilt vackert väder. Hoppas att vi får uppleva det igen. Snart Fyra år och fyra månader har han hunnit bli vår stora kille. Jag tittade på bilderna från Mexico nu inför Bali och förvånades över hur stor han blivit, hur mycket som händer på ett halvår. Full av energi och med stor kreativitet och fantasi. Verbal som få. Jag undrar vad han ska göra av sin begåvning… Han fantiserar mycket och varje dag såger han roliga saker som får mig att skratta. Skratta med honom, inte åt honom, för han är så fyndig. Jag önskar att jag kunde komma ihåg att roligt han säger. Häromdagen sa han att ”Pappa får aldrig sluta jobba för jag vill bo i det här huset hela livet”. Jag brukar förklara varför pappa måste gå till jobbet på morgonen med att han måste tjäna pengar så att vi kan bo i ett hus och köra bil och köpa mat och kläder och leksaker. Det har han tydligen funderat på och var lite orolig för att pappa skulle sluta jobba för han vill inte flytta. Jag fick lugna honom med att pappa inte ska sluta jobba och nu när han ska vara ledig med Edward så får han pengar ändå och så ska jag gå till jobbet istället. Han var nöjd med det. Samma dag pratade vi om pappas jobb och att han skulle få följa med dit på fredag (idag) och fika med pappas jobbarkompisar. Men det ville han inte för ”på pappas jobb pratar de bara i telefon och kör stora militärbilar”. Han har uppenbarligen konsoliderat Deans jobb på Ericsson med hans bakgrund i militären. Men han ville gärna träffa Bengt, som är så duktig på sitt jobb. Tyvärr hade Bengt gått i pension. Men fika blev det i alla fall och det hade gått hur bra som helst. Jag var på mitt jobb under tiden och där ”säljer mamma hårwax”. Det hade han koll på. Han gillar wax och vill gärna att jag ska låna i pappas burk och styla till hans hår innan han går till dagis. Men det gör vi bara ibland, när det är nåt speciellt tillfälle. Just nu är allt ”tusen miljoner” för honom. Tusen miljoner långt, tusen miljoner tungt, tusen miljoner bra. Och han älskar mamma mest av alla, ”ända till Stash och Gun-Inger och sen till månen och sen till solen och sen tillbaka igen” Det värmer mammahjärtat. Jag pratade med en av hans pedagoger på dagis om att han uppför sig så fint på dagis och att han äter nästan allt. Han städar fint efter sig och är en skötsam kille. Det är skönt att höra med tanke på hur arg han kan bli här hemma. Hon sa att vi får allt och att han uppför sig hur bra som helst där. Slåss eller gör aldrig illa kompisarna och säger aldrig något om döden (som är fixerad vid hemma). Jag inser att han kan bättre än han uppför sig hemma och han är mer kapabel till saker som att städa eller hjälpa till än vad jag ställer för krav på honom. När vi städar plockar jag upp 80% men det behövs tydligen inte. H En morgon i veckan fick jag ett bra exepel på att jag kan sluta curla honom. Han var hungrig och ville ha en frukostmacka till men jag höll på med Edward och bad honom vänta. När jag kommer ut i köket har han tagit fram smöret ur kylen, brödet ur skafferiet och brett en macka alldeles själv. Han hade till och med tagit rent smör när han inte hittade bregottet så han såg möjligheter när vägen till målet inte var spikrak. Vi pratar mycket om att man får vara arg men man får inte slåss eller göra illa någon annan. Och man måste vara snäll med sin lillebror. Dean har uppenbarligen använt ganska avancerade ord och resonemang kring det här för härodagen när jag höjde rösten svarar han mig ”Varför är du arg? Du behöver faktiskt inte vara arg” och vid ett senare tillfälle när han skrek åt mig sa jag att han borde lugna sig och inte skrika men då fick jag till svar att ”Jag är faktiskt irriterad.” Vi är förbi småbarnsresonemangen och inne i lite mer avancerade diskussioner som kräver lite mer pedagogik från oss. Han är för smart den här killen…
Alexander liksom de flesta av dagens barn förutsätter teknik som inte finns. De försöker använda alla tekniska prylar som man använder smartphones eller iPads. I förrgår pratade han med mormor och så höll han upp den stationära telefonen och sa ”titta mormor, jag har fått 10 guldstjärnor”. Som om hon skulle kunna se genom luren. Guldstjärna får han om han skött sig fint en hel dag. Inte bråkat med lillebror, sagt dumma saker åt sina föräldrar eller fått några större utbrott. När han har 10 stjärnor får han välja något på leksaksaffären. I fredags hade han äntligen det efter tre veckors sparande och han valde ett fjärrstyrt lok till BRIO-tågbanan. Åh så stolt och glad han var. Och han älskar sitt lok. De här guldstjärnorna är verkligen en stor motivation för honom. När han börjar bli lite obalanserad räcker det ofta bara med att fråga om han vill ha guldstjärna den dagen så skärper han sig. Inte alltid så klart, men ofta. Guldstjärnorna är helt klart det som funkat bäst för att få honom att hantera sitt humör. Och det blir aldrig några diskussioner, han vet precis vilka dagar han klarat en guldstjärna och vilka dagar som han inte gjort det. Så han vet absolut vad som är rätt och fel och guldstjärnorna hjälper honom att kontrollera sig själv.
Han har ritat en karta över Bali så att vi ska hitta när vi kommer dit. Han älskar att rita kartor och den här gjorde han helt själv på sitt rum och kom sedan med den till mig och visade var alla djuren bor, var man kan spela boll och till sist att man badar vid T:et. Vilken härlig kreativitet och fantasi. Han är så förväntasnfull inför detta och säger att han ska ha sommarlov igen. Han ska bada varje dag, kasta stenar i vattnet och hitta en önskesten. Det är hans planer och dem ska vi självklart se till att han får uppfylla!
Det är lätt att glömma hur liten han är när han är så verbal och intensiv men ibland blir jag påmind om det. Som ikväll när jag tittade till honom i sängen och han låg och sov så här. Det är dagens datum. Imorgon åker vi förhoppningsvis till Bali men Dean är hängig och Edward har feber. Inga andra symptom på E dock och det kom nu ikväll så jag hoppas att det går över fort. Ska otursdatumet dra olycka över oss? Nej, vi MÅSTE komma iväg imorgon. Idag hade jag den stora förmånen att få träffa lilla Elli, knappt två dygn gammal. Så söt och så lik sin storebror! Det var länge sedan jag fick ägna mig åt rosa bebisshopping men nu ÄNTLIGEN.
Tänk så fort man glömmer hur små de är. Hon vägde 200g mer än Edward men ändå kan jag inte tänka mig att han och Alexander varit så små, fast de självklart varit det. Plötsligt kändes inte Edward som en bebis längre och när jag skulle bära ut honom från BB så kändes det som att bära en liten elefantkille. Åh vad det var mysigt att få träffa henne och hålla henne innan vi åker. När vi kommer hem kommer hon att ha vuxit massor. Gulleguman! Edwards sjunde tand är på väg upp, den vänstra (sett från hans perspektiv) bredvid framtänderna nere. Jag såg den för ungefär en vecka sedan och han dreglar mer än vanligt igen. Lilla gubben, han har så mycket tänder och så mycket hår för att vara så liten.
Det är inte lätt att bli storebror. Plötsligt finns det någon annan som är mindre och behöver med handgriplig omsorg av mamma och pappa. När man har varit världens medelpunkt i tre och ett halvt år ska man dela uppmärksamheten med någon annan. Någon som gråter och ska äta stup i kvarten och som bara river och sliter i ens hår och ens leksaker. Samtidigt är han ju fin den där lillebrorsan. Typ finast i världen. Men ändå jobbig som tar min mammas tid och uppmärksamhet. Ibland måste han bara få ett tjuvnyp. Och sedan en puss. Alexander har fått bli stor så fort och det har barit en jobbig omställning. Det är nog lättare att bli storebror när man är mindre och inte minns hur det var innan. Men samtidigt är det en annan upplevelse att få vara med om det när man är äldre. Framförallt tror jag att den här mamman och pappan hade gått under om vi haft två blöjbarn som inte kunde klä sig själva eller gå på toa själva eller gå och ta en banan. Det är det bästa med lite avstånd mellan barnen, att den första är någorlunda kapabel att göra saker själv. Sen är det ju inte alltid han VILL klä på sig. Eller hämta tandborsten. Men ibland så. Och så blir han ju ibland en bebis han också. ”Mamma bär mig som en bebis” eller ”Mamma mata mig som en bebis” kommer ju då och då. Och då får jag ju göra det. Han måste också få vara liten. För han har fått bli så stor så fort och inte riktigt hunnit med att acceptera det. Fastän han är stolt så minns han ju hur det är att vara liten och hur det var innan Edward kom. Att vara storebror innebär mycket frustration för den där lillebroren som får allt och som kommer undan med ALLT. ”Varför får inte Edward gå in på sitt rum om han kastar tallriken i golvet?”, ”Varför bär mamma alltid Edward om han gråter” eller ”Varför skäller mamma och pappa på mig när jag sätter mig på Edward? Det var ju HAN som tog mina klossar först” Det är inte lätt att förstå att bebisar inte förstår och att det förväntas mindre av dem än av en fyra och ett halvtåring. Om det är svårt att förstå så är det ännu svårare att acceptera. Det har varit och är en svår omställning. Alexander med sitt hetsiga humör vill ”växa ner och dö” ett par gånger om dagen. Vi är ofta världens sämsta mamma och pappa och vi borde med jämna mellanrum flytta härifrån. Det smälls i dörrar och det kastas saker. Ilskan vet inga gränser emellanåt. Samtidigt vet kärleken inga gränser där emellan. Då är jag världens bästa och finaste mamma, han kan inte sluta pussa på mig och han ”älskar mig ända runt bakom ryggen” eller ”till solen och tillbaka”. Lillebror också. ”Fin-Edward” får mycket pussar och han får låna leksaker och blir busad med. Lillebror älskar det. Storebror är hans idol och han skrattar så att han kiknar, ävenn när storebror har lekt tåg och sprungit omkull honom så att han flugit rakt ner i golvet. Ett sådant fall skulle vanligen få Edward att gråt men om det är Alexander som orsakat det så skrattar han istället. Det blir svårt att förmana Alexander då. ”Nu sprang du över lillebror så att han slog huvudet i stengolvet” eller ”Nu satte du dig på honom så att han nästan bröt ryggen och dog” får inte så stor effekt när lillebror gapskrattar och vill ha mer. Ändå måste man i det läget förmana och skälla och få honom att lova att inte göra så igen. Han lovar till slut men lär sig så klart inte läxan ens om han fått tänka över det på sitt rum och sedan sagt förlåt. ”Hur farligt kan det vara när lillebror skrattar” kan jag nästan se hur han tänker. Dessutom är det hans enda chans att ge Edward, den där lillebroren som får allt och har det så himla bra, ett tjuvnyp eller en knuff. Så nej. Det blir inte bättre. Jag blir möjligtvis bättre på att se det och hinner skydda lillebror från de värsta attackerna men det kommer nog att vara så här när de växer upp. Alexander kommer att utmana och trotsa. Vi kommer att skälla och förmana. Lillebror kommer att få en del smällar men är tack och lov en robust och tålig liten kille. Så småningom kommer han att ge tillbaka. Alexander fick så klart bli stor över en natt när Edward föddes. Plötsligt kändes det som om han vägde dubbelt så mycket och han var inte ”vår bebis” längre. Vi började ställa högre krav och förvänta oss mer av honom. Inte medvetet men när jag tittar i backspegeln så ser jag ju att det är så. Han var plötsligt ”den stora”. Den som skulle kunna så mycket. Oundvikligt? Antagligen. Det fungerar ju inte om jag ska bära 4-åringen också inne på ICA eller mata honom också vid middagen. Hur kommer Alexander att påverkas av det här? Jag ville ju att han skulle få ett syskon, tänkte att det var den bästa gåvan jag kunde ge honom. Just nu tvivlar jag på att han håller med. Han älskar lillebror men han älskar att vara mamma och pappas medelpunkt ännu mer. Hoppas att han senare i livet inte känner att han blivit orättvist behandlad. Att han inte blev sedd. Han är ju vår ögonsten, vår Pluppi, och vi gör så gott vi kan. Vi är många starka viljor i den här familjen och han är ju en liten miniatyr av oss. Han är en liten kameleont som går från superilsken till mysgosig på 20 sekunder och sedan tillbaka. Den älskade lilla ungen, storebror som inte alltid vill vara storebror. Bara ibland. |
|||
|
Copyright © 2026 Tosic - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|||
Skämt åsido så är det en frustration för jag tycker att det gör så enormt ont och mitt hår är helt förstört. Jag önskar att jag kunde få honom att sluta med det här men det är ju omöjligt.
SENASTE KOMMENTARER